Tidigare i veckan bröt Göran Greider en lans för den poesi som är lätt att tyda men svår att tolka. Kristian Lundberg passar väl in på en sådan poetik. Det visuella diktflödet i ”Mörkret skulle vara som ljuset” gestaltar dramatiska känslosvall med ett lättflytande språk, där återkommande fraser och suggestiva ledmotiv – andetaget, handen, trädet, fönstret – skapar en melodisk läsupplevelse.
Kristian Lundberg, som av en händelse är namnet på diktjaget, lever under ”en grå likgiltig Malmöhimmel”, vilket dock är egenskaper som knappast kan tillskrivas honom själv. Här möter man en människa som kastas mellan förtröstan och förtvivlan, lycka och sjukdom, mani och mörker, i ett psykodymaniskt växelspel som laddar dikten med en sorts rasande övertryck trots att scenerna ofta är alldagliga; som en vardag i berg och dal-bana eller en 40-timmarsvecka i kalejdoskop.
På ena sidan är han ”lycklig, oberoende”, på nästa kan han ”inte längre sova, inte sova, inte sova” och drabbas återigen av ”den här tunga känslan av alltings meningslöshet”.
Det desperata känsloläget påminner om den lysande fjolårsromanen ”Yarden” som med poetisk realism beskrev det självupplevda daglönearbetet på samhällets botten i Malmö hamn. Reminiscenser därifrån drar in ibland, som minnen av ”tyngden, rädslan, smutsen” från ”varumagasinen nere i hamnen”. Men nu är den tillfälliga kroppsarbetaren tillbaka vid skrivbordet:
Jag är lycklig och utblottad Det
enda jag äger
blir till slut det som jag lastar in i
denna dikt och som
jag nu skickar iväg med lätta
andetag en eftermiddag
Skrivprocessen blottläggs ovanligt flyhänt. Ibland är diktandet ett profant arbete bland andra, något man utför under en ensam stund på dagen medan nyhetsbilderna glider förbi på teven och nyhetsrösten ”använder samma tonläge för ’Stadskrig’ och ’Vapenläger’ som för ’Grundvattensänkning’”. Ibland är det en mer sakral syssla, fylld med nattvardsmystik, då dikten har kraften ”att förvandlas, tätas samman och bli till en kropp, en pojke eller en flicka”, vilket också är en uppenbarelseform för Lundbergs återkommande Kristusgestalt.
Jag tycker att detta är ett lyckat exempel på metapoesi som medel snarare än mål, som bultar av liv. Att dikta framstår som ett sätt att besvärja mening och materialisera minnen för ett diktjag vars far är ”ett övergivet hus, ett tomt öde landskap” och vars älskade numera är ”långt långt borta” men efterlämnat ett själsligt sår: ”Om hon kunde vända sig om; om det bara en dag kunde fogas samman och läkas ihop.”
Det är både vackert och drabbande. Här förs en romantiskt storslagen kamp med tillvarons grundvalar utan att den existentiella dimensionen för den skull kastar loss från det vardagliga ögonblicket. ”Mörkret skulle vara som ljuset” kan läsas på många sätt, men som gestaltning av ett kristillstånd är den säkerligen bättre än all den mindfulness som kan köpas för pengar.
Vem har sagt att vi behöver livscoacher när det finns poeter?