I sin förra roman ”Yarden”, från 2009, berättade Kristian Lundberg om ett år som timanställd i ett uthyrningsföretag. Han fick Ivar Los personliga pris för den och sällan har väl juryns val känts så självklart: I ”Yarden” samlas skärvorna av en tradition, proletär uppväxt- och uppbrottsskildring, klassresa och arbetsplatsreportage, glimtar av igenkänning och ändå överraskande eget, en gammal historia på ett nytt språk.

Yarden är en omlastningsplats i Malmös hamn, Lundberg berättar om den som en lyriker, komprimerar barndomsminnen och pågående nu till bilder där det bleka vinterljuset aldrig får svärtan att vika. Han stiger ner till botten, finner sig själv fastfrusen, och inser att han egentligen aldrig har lämnat sitt ursprung. ”Och allt skall vara kärlek” är enligt omslagstexten en fristående uppföljare, men kunde med större rätt kallas en korrigerad version av ”Yarden”. Samma sak berättas en gång till, nu med en kärlekshistoria som tidigare utelämnats.

Författaren söker arbete i hamnen, inte som iakttagande återbesökare utan av nödtvång. Pengarna är slut, uppdragen har sinat, skulderna växer. Han upptäcker på sin bara kropp att villkoren för daglönaren knappast har förbättrats sedan han sist trampade grottekvarnen, snarare tvärtom. Arbetskamraterna har alla utländska namn, de är papperslösa, inget fackförbund för deras talan, ingen rättsvårdande myndighet ser till deras intressen, deras kroppar värker, arbetskläderna håller inte ute kyla eller väta, ändå är en helvetisk dag på Yarden bättre än en dag utan arbete.

I denna värld är författarjaget en främmande. Han sliter tyst, försöker göra sig osynlig för övervakningskamerorna som alla andra, men han ser allt och omvandlar det till dikt.

Den nya romanen börjar strax innan Kristian Lundberg stänger grindarna till Yarden bakom sig för sista gången, hans bok skall publiceras och han vet att han kommer att lämna bemanningsföretaget. Men vägen bort är inte rak, han vänder tillbaka, återupplever, berättar om igen, upprepar och tillför nya fragment, nya inblickar i en trasig värld. Andningen är om möjligt ännu kortare än tidigare, varje noggrant nedstruken mening föds fram i smärta. Det är minnena som gör ondast.

Berättaren gläntar på dörren till ett utsatt hem. Fadern övergav det tidigt, klättrade ut på karriärstegen. Modern, ensam med fem barn, utvecklar schizofreni, tillvaron blir en mardröm som berättaren flyr ut ur med hjälp av droger och sprit. Vid 24 års ålder får han diagnosen alkoholdemens. Han träffar en ung kvinna, men förmår inte bryta med alkoholen, efter några månader ber hon honom gå. Sexton år senare träffas de igen, äldre och slitnare visserligen, men med känslorna bevarade. Det är den historien som inte berättades i ”Yarden” och som har så svårt att komma ut även nu.

Det är inte konstigt att berättelsen måste spettas ut ur det inre som vore den en tung sten. Ondska går alltid att skriva om, kärleken är svårare att sätta ord på, risken att den banaliseras eller upplöses i tomma intet är överhängande, men Kristian Lundberg vet att han måste våga, trots att han är livrädd i ordets egentliga betydelse, han har ju så länge varit i pakt med döden.

Så han tar om, upprepar, tar ny ansats. Hans kamp är svårare än många andras eftersom han för att kunna tro på kärleken måste tvinga sig att minnas hur han en gång dödade den.

Denna kärleksroman liknar inte många andra, det skulle i så fall vara medeltida berättelser om syndafall, helvetesvandring och outgrundlig nåd. ”Och allt skall vara kärlek” är en trosbekännelse av det slag som inte rinner lätt över läpparna utan viskas fram efter långt och plågsamt tvivel. Den som bekänner vet att från och med nu blir inget mer detsamma, man måste erkänna all sin skuld för att kunna lämna det gamla bakom sig. Och det som är framför är sårbart som en nyfödd. Men det är liv.

Någon ”vacker” eller ”välkomponerad” roman är det inte, därtill är den för märkt av brottningen med ämnet. Men det är just författarens förtvivlade kamp, på jakt efter sanningen om sig själv, som gör romanen så drabbande.