Jag anar en djävulsk konspiration. Nämligen den, att när det äntligen dyker upp en livskraftig genre på litteraturhimlen – och det är inte allt för ofta det – börjar omedelbart hundratals flitiga medelmåttor i sina underjordiska skrivarlyor tugga sig in på fältet för att suga näringen ur den nya genrens stamceller. Kvar blir till slut endast ett skelett av klichéer och detta fientliga värddjurs huvudkaraktär – ro-man-tik. Innan en genre dör sotdöden är den marinerad i romantik, även om den en gång började som vital skräck, fantasy eller vampyrlitteratur.
Kristin Cashores ”Tankeläsaren”, första delen i serien om ”De utvalda” är ett utmärkt exempel. ”Tankeläsaren” handlar om 18-åringen Katsa som är en “särling”, en person med enastående gåvor. En del särlingar är tankeläsare, en del skjuter pilbåge övernaturligt bra, en del kan se i mörker. Katsas gåva är att döda, snabbare och mer effektivt än någon annan. Från tio års ålder utför hon sin morbrors, Kung Randas mordiska uppdrag utan att tveka. Ända tills hon en natt på hemligt uppdrag möter Po, en annan särling som utmanar henne och därmed också förändrar hennes liv. Katsa och Po dras snart till varandra, och mycket tidigt står det klart vad boken egentligen handlar om. Ska de, trots sina olikheter få varandra till slut?
Trots att det finns ett embryo till hygglig ramberättelse med ett yttre hot mot stabiliteten i världen så blir det aldrig spännande. De unga älskarna är så fullständigt överlägsna i allt – förutom i deras egen omogna relation, att inga fiender och hot kan tas på allvar. Inte ens läsaren tas på allvar. För boken visar upp den allra ytligaste formen av fantasyklichéer jag någonsin har läst. Bergen är höga, skogarna djupa, skeppen gungar käckt på haven och vinden är frisk, slotten enorma. Man rider i timmar, springer hela dagar, korsar isbeklädda bergstoppar i flera veckor med bara lite fisk och pumakött (!) att äta. Författaren tar en för en idiot helt enkelt.
Ett tydligt tecken på kidnappad genrelitteratur är just att genren står i bakgrunden och det tröttsamma kärleksgnabbet mellan tonåringarna regerar i förgrunden.
Vampyrlitteraturen har redan gått i graven. Snart även änglarna. Och där har ni, om marknadskrafterna får bestämma, tyvärr även framtiden för mainstream fantasy.
Sista råttan lämnar skeppet.