Nu klämtar klockan för Silvio Berlusconi. Det har den visserligen gjort förut, egentligen oavbrutet under hans sexton år som aktiv politiker. Varje nytt rykte, varje skandal och åtal har sett ut att förebåda hans snara undergång.
Den här gången talar ändå mycket för att han inte har särskilt långt kvar. Han är trots allt 74 år, det breda leendet har stelnat efter alla ansiktslyft och även tidigare trogna kolleger rycker nu i mattan under hans fötter och ser fram emot ett liv efter ”il presidente”.
Till nöds gick det att begripa varför den mäktige mediemogulen lyckades vinna 1994 års val med sitt besynnerliga parti Heja Italien. Efter kalla krigets upplösning befann sig landet i fritt fall: hela partisystemet låg i ruiner och den politiska klassen var närmast utraderad.
Ett tillstånd lite som Tyskland under Weimartiden, och liksom där och då kom en man som var något helt nytt – energisk och löftesrik. I kraft av tidens dystra kaos lyckades han, kan man säga, där Ny demokrati ungefär samtidigt misslyckades i Sverige: han gjorde politiken till underhållning och underhållningen till politik.
Men senare, på 2000-talet, kan det inte ha funnits många italienare som missat att frälsaren var en charlatan: misstänkt för korruption och maffiaförbindelser och med en öppet förnedrande kvinnosyn. En narcissist som använde politiken till att skriva lagar för personligt bruk och som av omvärlden uppfattades som pajas.
Ändå blev han omvald, inte bara en gång utan två, och hans anhängare, varav betänkligt många är unga (och kvinnor), är mer hänförda över en politiker än italienarna varit sedan Mussolinis dagar. Hur är det möjligt?
Den frågan lovar journalisten Kristina Kappelin spännande nog att besvara i boken ”Berlusconi. Italienaren”. Hon borde veta, hon är sedan många år bosatt i Italien och en rutinerad reporter som följt landets politiska krumbukter på nära håll.
Här tecknar hon ett ingående porträtt av en av vår tids märkligaste och mest bisarra politiker mot bakgrund av det mentala landskap där han slagit sig fram. Huvudpersonen garanterar underhållande läsning och Kristina Kappelin skriver lätt och flyhänt. Man häpnar på snart sagt varje sida trots att storyn i sig inte berättar så mycket mer om Berlusconi än världen redan visste. Det mesta i denna två decennier långa realityshow har ju utspelat sig för öppen ridå.
Men det där löftet lyckas Kappelin bara infria till sådär hälften. Det mesta i boken cirklar kring stjärnan själv, hans karisma, politik och tvivelaktiga affärer, medan bakgrunden, det Italien där förklaringarna till sist borde finnas, blir tunn och lite diffus.
En del svar handlar, som ofta, om italienarnas kynne och stil. Andra, mer övertygande, om sådant som kunskaper och nationell självbild. Till exempel att utbildningsnivån i Italien är häpnadsväckande låg medan eliten lever ett slutet liv högt över den hårda vardagen. Misstron uppåt är grundmurad, och om inget ändå går att förändra i grunden, varför inte rösta på den ende som talar till oss och bjuder på roligare tv och drag under galoscherna?
Ett intressant ord som återkommer i boken är ”antipolitik” – Kappelin utvecklar det inte men jag förstår det som Berlusconis sätt att utnyttja det slags lättnad som infinner sig hos italienska väljare varje gång någon bryter mot de tröstlöst fastlåsta ritualer landets parlamentariker så slaviskt följt sedan fascismen. Befrielsen i att någon inte följer reglerna och just därför (ibland) tycks kunna få något gjort.
Italien är dessutom en splittrad nation där den praktiskt taget enda gemensamma referensramen, inte minst språkligt, är televisionen – som ju råkar vara Berlusconis egen främsta arena. Sällsamt nog blir han en av få urskiljbara nationella symboler.
Om Kristina Kappelin fördjupat och breddat den sortens historiska och socialpsykologiska resonemang hade hennes bild fått betydligt större skärpedjup. Nu får man visserligen veta tillräckligt mycket för att inse att det nog finns mer att förstå än man vanligtvis anar av den dagliga rapporteringen kring Cirkus Berlusconi.
Och vackert så – men begriper, det gör man fortfarande inte.