Alla föräldrar oroar sig för att barnet ska försvinna, och det är precis vad som händer i inledningen till Kristina Ohlssons ”Askungar”. På X 2000 just när tåget stannar på Stockholms centralstation, i vimlet när alla ska av.

Mamman blev av misstag kvar på Södertälje station, den lilla flickan skulle tas om hand av konduktören som bara skulle gå ett ärende. Vips var någon framme, och barnet är spårlöst borta. En spontan för­övare som högg tillfället i flykten? En noga planerad aktion?

Det finns skäl att misstänka pappan, för all statistik pekar på att förövaren oftast är en av de närmaste familjemedlemmarna och här finns dessutom annat som ytterligare ökar misstankarna. Polisutredningen dunkar i gång som ett annat tåg på sin förutsägbara räls, poliserna knekar trött i väg på vad som verkar vara ett tämligen rutinartat uppdrag.

Men så är det förstås inte, och snart eskalerar hela historien. Fler barn försvinner. Och vem har de skräckslagna, misshandlade kvinnorna råkat ut för? Debutanten Kristina Ohlsson bygger skickligt upp läsarens oro, och ökar tempot genom att låta perspektivet växla mellan utredare, mördare och medbrottslingar.

Det är en märkligt fullgången och ändå lågmäld debut, där Kristina Ohlsson inte försöker sig på några saltomortaler eller experiment, utan håller sig i deckargenrens trygga mittfåra. Tråkigt? Inte alls. Tvärtom är det en befrielse att slippa överdrifterna. Kristina Ohlsson verkar inte vara ute efter att vara nyskapande utan nöjer sig med att vara bra. Det är befriande.

Poliskollektivet innehåller som sig bör olika karaktärer, den mördare som så småningom framträder är ytterst ondskefull. Bara ­ibland märks det att Kristina Ohlsson inte riktigt har grepp om några av sina karaktärer.

”Askungar” är lite som ett bra avsnitt av teveserien CSI – vilket kan låta onödigt nedlåtande, men som i själva verket är ett högt betyg.