Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Kristofer Ahlström: Hjärtat är bara en muskel

DN:s Kristofer Ahlströms tredje roman skildrar en katastrof där litteraturen spelar en viktig roll. Jenny Högström imponeras av bygget, men värjer sig mot det klaustrofobiska.

Roman

Kristofer Ahlström

”Hjärtat är bara en muskel”

Forum, 285 sidor

”Hjärtat är bara en muskel”, så lyder titeln till Kristofer Ahlströms tredje roman, och över det ljusröda bokomslaget löper gyllene kardiogram i rad efter rad, kongenialt.

Hjärtat som prosaiskt pumpar runt blodet i kroppen och håller oss vid liv. Och samtidigt: hjärtat som metafor för kärleken. Jag ser blågrönröda tatueringar på temat för min inre syn. Ett hjärta genomborrat av en pil. Jag hör en miljon låtar, tänker på en uppsjö romaner, konstverk och så vidare. Konsten plus kärleken = sant. Gärna kärlek med förhinder förstås.

För Elisabeth, romanens protagonist och jagberättare utgör längtan efter kärlek något så på en gång banalt och allmänmänskligt som en längtan efter tillhörighet och gemenskap. Samtidigt som hon är väl förskansad i sin ensamhet längtar hon så att hon håller på att gå sönder. Hon längtar efter ett liv, efter kontakt. Hon längtar efter någonting mer än sig själv. Det visar sig vara Isak.

När romanen tar sin början befinner vi oss dock redan i ett öronbedövande efter: Isak, den stora kärleken, har dött i en bilolycka. Elisabeth som satt vid hans sida i bilen är inlagd på sjukhus. Där får hon en anteckningsbok som terapeutiskt hjälpmedel. Skrivandet ska enligt beprövad metod få henne att på en gång minnas, formulera och bearbeta sin historia: ”En röd tråd ska skrivas fram. Som kan tråckla ihop det som är trasigt och få allt att hänga samman”.

”Hjärtat är bara en muskel” är således skriven helt och hållet utifrån Elisabeths perspektiv. Inifrån hennes medvetande och högst påtagligen även inifrån hennes kropp.

Romanen växlar mellan denna berättelse i presens, en sort privat postapokalyps – och dess imperfekt: minnesanteckningarna. Minnesarbetet. På så vis nystas Elisabeths historia upp, bit för bit, fragment för fragment. Från den kärlekslösa uppväxten i ett borgerligt hem på Gotland till tonårens självskadebeteende, en påtvingad abort, uppbrottet och ett ensligt vuxenliv i Stockholm med konstnärliga ambitioner men med arbete som busschaufför. Och så framför allt den stormiga kärlekshistorien med Isak, som dyker upp i hennes liv liksom ur ingenstans. Passion, besatthet, en folie à deux.

Det är mycket välskrivet, mycket skickligt komponerat. Alltmer gastkramande rör sig romanen mot sin smärtpunkt: bilolyckan och timmarna däromkring. Pö om pö faller bitarna på plats.

Isak framställs som lika farlig som förförisk, impulsiv, passionerad, kontrollerande. En regelrätt homme fatal, om uttrycket existerade. I brist på annat kan vi nog kalla honom psykopat. Eller, med Elisabeths egna ord, en Peer Gynt-figur: ”ett jag på ett jag på ett jag: kommer aldrig själva kärnan i dagen?”

Hans bokhylla används som bevismaterial. Böckerna tillhör nämligen två läger. Dels är det den så kallad riktiga skönlitteraturen med massvis av författare och titlar som både Isak och Elisabeth uppskattar. En del av ett gemensamt referenssystem. Å andra sidan en uppsättning med litteratur om storytelling, då det visar sig att Isak är ”content manager” för olika företag: han har ingen själ.

Och trots att en litterär gemenskap mellan de två älskande antyds, med namnen på verk och författare och så vidare, så framgår det egentligen aldrig riktigt vad den verkligen bottnar i. Detsamma gäller för Elisabeths eget litterära intresse: det blir aldrig mer än ett attribut. Det är synd eftersom berättande i olika former och storytelling i synnerhet är ett bärande tema för romanen.

Enligt samma linje måste jag säga att jag värjer mig mot de psykologiska förklaringsmodeller som författaren ger av en människas liv, mönstret av sex, självskadebeteende och svek är liksom för vattentätt. Eller kanske bara alltför klichéartat, helt enkelt.

I förra romanen ”Ett liv för lite” tog Kristofer Ahlström avstamp i kliniken för att på en gång skildra det enskilda människoödet, fantasins makt och ta ett bredare grepp om samtiden.

I jämförelse ter sig den nya romanen något klaustrofobisk. Och trots att Ahlström skriver så bra och medryckande i skärningspunkten mellan kärleksroman och psykologisk thriller lämnar den mig märkligt oberörd.

Kristofer Ahlström är medarbetare på DN Kultur. Därför recenseras boken av Jenny Högström, litteraturkritiker på Aftonbladet.