”Ingen har förblindat mig! Ingen har stulit mina får!” ropar den människoätande jätten Polyfemos efter att Odysseus flytt ur cyklopens grotta och dessutom lurat i honom att han heter Ingen.
I sin uppslagsrika essäbok ”Mask” utser Kristoffer Leandoer Odysseus uppträdande under namnet Ingen till historiens första pseudonym: ett namn som är så listigt att man med dess hjälp kan gömma sig mitt på ljusa dagen.
Pseudonymen som fenomen har genomgått en viss inflation på senare år, då författare som Nikanor Teratologen, Tamara T, Lars Kepler, Arne Dahl, Hans Koppel och Gunnar Blå har gett upphov till en alldeles särskild medial föreställning, eller vad Leandoer beskriver som pseudonymens dramaturgi: planteringen, gissandet, förnekandet och framträdandet (som för övrigt bör undvikas, eftersom ingen identitet kan leva upp till alla förväntningar).
I en fartfylld öppningsessä, där nya och gamla pseudonymer passerar förbi som trädtopparna från ett lyftande flygplan, tolkar Leandoer det samtida pseudonyma skrivandet som motsatsen till det anonyma. Den som skriver anonymt undviker frågan om identiteten, medan man skriver pseudonymt just för att man uppfattar frågan om identiteten bakom ett verk som central. Inflationen av pseudonymer blir därmed ett uttryck för vår kulturs besatthet vid identitet.
Samtidigt har namngivandet alltid betraktats som en gudomlig akt, i många kulturer förknippad med magi, och vad kan då vara mer härligt självförgudande än att benämna och iscensätta ett nytt författarjag? Att sedan namngivandet på dagens bokmarknad råkat få lägre magisk status än prissättandet säger kanske mer om ekonomins avförtrollning av författaren än nutida författares trollkraft. ”Ditt namn ska vara…”, säger författaren bara för att övertrumfas av ekonomens näsknäpp: ”Visst, och ditt pris ska vara…”
Pseudonymen beskrivs här som en försvarsreaktion mot mediemarknadens krav på tydliga författarjag. Leandoer visar hur författare som Romain Gary, Karen Blixen, Marguerite Duras, Claes Hylinger, Marcel Proust och J D Salinger vrider och vänder sig i offentlighetens ljus – plågat eller belåtet. Man får närmast bilden av ett medialt tivoli där författaren tvingas irra runt som Narcissus bland Lustiga husets skrattspeglar. Romain Garys levnadsöde är särskilt fascinerande. Som jude tvingades han först att ändra sitt namn på grund av antisemitismen, men kunde sedan inte få nog av det pseudonyma maskspelet. Till slut hade han lyckats vinna Goncourtpriset två gånger, under två olika pseudonymer, och trasslat in sig i en kurragömmalek med dåtidens franska offentlighet som ledde till självmord.
Leandoer skriver enkelt och snabbfotat med ett ordentligt svängrum mellan referenserna. Förmågan att fånga ett författarskap med en träffsäker generalisering är uppfriskande: ”Vad önskade sig Karen Blixen? Kanske mer än något annat: att vara en häxa.” Olof Lagercrantz drivkraft bakom de många författarporträtten sägs vara att ”genom dem till slut få en skymt av sig själv”.
Jag gläds också åt den övergripande ambitionen att återuppliva den författare som Roland Barthes försökte dödförklara 1968, men vars dödsannons kanske ändå var lite förhastad. Här och där kan de mångtaliga garderingarna mot 80-talskritikens grindvakter mellan liv och dikt därför kännas motsägelsefulla.
Men Leandoer visar ändå att synen på skrivande som ett sökande efter identitet inte behöver innebära något åkallande av ett daterat uppbygglighetsideal. Den dödsbleka författaren återuppväcks inte som moralpredikant, utan som deltagare i ett rollspel av iscensatta identiteter: litteraturen som maskeradbal.
Klart man vill gå på den balen.