Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Kritiker 35/36

Brännande frågor. Obligatorisk läsning för alla skolpolitiker.

Tidskrift

Kritiker 35/36

En stor skillnad mellan dagens läskultur och den som var förhärskande för bara en generation sedan är att vi läser mer åldersöverskridande. Crossovertitlar som ”Hungerspelen”, ”Harry Potter” och ”Cirkeln” är publiksuccéer som läses bortom sin målgrupp. Är det tecken på demokratisering av litteraturen eller på nivellering av läskunnigheten?

Svaret på den frågan beror på när vi lärde oss att läsa, och många som fostrats i ett hierarkiskt kulturklimat där köns- och klassmönster styrt värderingen av genrer och ämnen känner sig både befriade och rätt misstänksamma.

Inte har barn- och ungdomslitteraturen plötsligt fått samma värde som den ”riktiga” litteraturen, när barn och unga inte tillmäts samma värde som en vuxen publik, och när skolbibliotek är ett krav bara på pappret som alltfler skolor ogenerat kan strunta i?

Handlar det snarare om ett växande behov hos alltfler abdikerande eller ledsna vuxna av att fortsätta identifiera sig med barnet, den maktlösa huvudpersonen i de här titlarna?

I nya hyperintressanta numret av tidskriften Kritiker (35/36) på temat barn – som borde vara obligatorisk läsning för varje skolpolitiker! – är friktionen stor och frågorna brännande.

Här problematiseras barnlitteraturens läsare: människor som vuxenvärlden behandlar motstridigt som både älskliga naturfenomen med inbyggd godhet, och som tomma kärl som måste fyllas med vuxenvärldens moral och regelverk. Som ska skyddas från komplikationer i böckerna de bör läsa, men inte i verkligheten de lever i, och som ska lära sig allt vuxna kan, men inte bli likadana.

Det är därför litteratur för barn och unga handlar så mycket om gränser, för att växa upp sker ständigt bland osynliga och bländande gränser.

Murar, kallar Jessica Schiefauer det i en artikel i numret. Hennes Augustprisade roman ”Pojkarna” handlade om tjejgänget runt Kim, och hur de utmanar genusgränserna så att katastrofen och euforin blandar andedräkt. Schiefauer berättar om de vanliga kraven på ”konfrontation och försoning” från förläggare och kritiker rädda för ”avancerad, utmanande litteratur för unga vuxna”, som inte inser att muren mellan litteratur för vuxna och för unga är på väg att rivas. Och det går att missa det, menar hon, för att i dag buntas litteratur för unga ihop med barnlitteratur. De presenteras i samma glada kataloger och ungdomsböcker riskerar att hamna i för barnsliga händer, varpå ropen på censur kommer. För vuxna finns otaliga genrer som vi håller isär, men litteratur för omyndiga görs till samma materia efter pekboksnivå.

Norska författaren Gro Dahle som, tillsammans med Svein Nyhus, gett ut bilderböcker om det som kallas svåra ämnen – våldsamma pappor, psykisk sjukdom, omsorgssvikt och krig – menar att böcker om smärta inte skrämmer barn, men däremot vuxna med makt att vända sig bort. Och det är intrikat för en barnbok behöver, till skillnad från en ungdomsbok, en vuxen förmedlande länk. Det finns ett konstnärligt förbund mellan författaren och barnpubliken, som ska förmedlas av en vuxen med- och högläsare som riskerar att ta över eller förvanska allt.

I crossoverlitteraturen går intrigen oftast ut på att vuxna inte går att lita på, och i barn- och ungdomsteaterns estetik är det vanligt att allt ställs på huvudet i utopisk vrede.

Dramatikern Malin Axelsson, nybliven konstnärlig ledare för Radioteatern, ser den ”lilla” marginaliserade scenen som öppen för härjningar och skevheter, mer än den värdiga vuxenscenen. Som om Simone de Beauvoirs ord vore glömda: ”Vad är en vuxen? Ett barn uppblåst av ålder.”