Glänta utforskar våra drömmar om den främmande kroppen.
När konstnären Paul Gauguin första gången besökte Tahiti blev han besviken över att den europeiska civilisationen redan hade spritt sig till kolonierna: "Att ha rest så långt för att få se detta, just detta som jag hade flytt från!" Tids nog fann Gauguin det perfekta botemedlet mot det förfall som han ansåg hade drabbat den maoriska livsstilen en 13-årig hustru.
I det senaste numret av tidskriften Glänta där redaktionen gemensamt rest till Ghana tolkar Michael Azar Gauguins längtan till naturen som ett sökande efter barndomens oskyldiga ursprunglighet. Tahitierna, trodde han, levde så nära denna harmoniska barndom som man kunde komma. För Gauguin innebar vistelsen på Tahiti en social och sexuell frigörelse, en självförverkligande landsflykt som korresponderade med den tidens koloniala erövringar samtidigt som den förebådar vår tids sexturism.
Under rubriken "S/exotismen" betonar Azar närheten mellan de två företeelserna:
"Flykten från Europa är en flykt från en sexuellt hämmad civilisation till en värld som förmodas infria subjektens drömmar om sinnlig njutning och naken hud. Det är kropparnas vilda fest som frammanas: återvändandet till naturen är återvändandet till en djuriskhet som träder fram i visioner om orientala bordeller och afrikanska orgier."
Den sexuella erövringen blir, paradoxalt nog, en befrielse av kolonisatören själv genom sexualiteten kunde han återfinna sin förlorade natur.
Hur denna sexuella kolonialism kan se ut i dag visas med självutlämnande uppriktighet i Mikela Lundahls artiklar på temat. "En gång när den där mannen för första gången lutade sitt huvud mot mitt bröst, så att det hamnade just under min näsa, sa jag till honom: "Du luktar neger." "Jag är neger", svarade han." Den lätt naiva tonen fortsätter i ett resonemang om att den tvärkulturella kärleksrelationen ofta bottnar i en leda vid västvärldens erotikdödande jämställdhetskrav:
"Hur kan de kvinnor som nyss kämpade för lika lön och grälade med sina svenska män om disken, helt plötsligt strunta i allt det? Naturligtvis går det inte ihop inte alls. Men den bruna mannen är något annat än en vanlig man. Hans brunhet, hans annanhet, ger honom en särställning som troligen ur ett längre perspektiv är en förlustaffär för honom, men som i könsspelet ger honom ett utrymme som svenska vita "jämställda" män inte har."
Lundahl presenterar dagboken som en kroppslig fältundersökning, rasfrågan blir till en sorts resonerande centrallyrik. Det är modigt, kanske lite dumdristigt. Och ganska typiskt för detta nummer av Glänta. Redaktionen tassar omkring i den främmande terrängen utan att riktigt veta vad de ska leta efter. Den uppspjälkade kapitelindelningen gör läsningen fragmentarisk och läsaren rastlös de många rösterna talar i munnen på varandra. Likt Odysseus i Nils Olssons essäer om återvändandets problematik drar de ut på hemresan i det längsta, väl medvetna om att hemkomsten också är berättelsens slut.
Typiskt nog är det anekdoterna som ger läsningen liv. Som den parentetiska kommentaren om slutet på Gauguins Tahitivistelse: "(Gauguins fall är ytterligt tragiskt i detta sammanhang civilisationskritikern dör ensam i en enslig hydda på en annan liten ö, Hiva-Oa, antagligen i sviterna efter syfilis.)"