Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Lars Henriksson: "Slutkört"

Paranoid utgjutelse om bilism. Volvoarbetaren och författaren Lars Henriksson har ett angeläget ärende kring bilen som miljöskurk. Men Gabriella Håkansson kan inte annat än skaka på huvudet och läsa boken ”Slutkört” som fan läser Bibeln.
Litteraturrecension

Skribent: Lars Henriksson

Titel: "Slutkört"

Utgiven av: Ordfront

”Stoppa en tiger i tanken.” Så löd bensinföretaget Essos slogan under en period på sextiotalet. Bensinjättens färgglada dekaler satt på allt från bilar till cyklar, och Tigern som åsyftades var den högoktaniga bensin som hette Extra. Den käcka kampanjen lades ner när det kom till allmänhetens kännedom att tillsatsämnet man skröt om var tetraetylbly – ett miljögift som lätt upptas i kroppen. Det var ungefär i samma veva som de första miljöaktivisterna började kämpa för att förbjuda även DDT, freon och asbest.

Då var de som förstod sig på ekologiska system och klimatlära en röstsvag minoritet. I dag har deras mångåriga kamp lett till att miljön hamnat högt upp på agendan hos varje politiskt parti och att Svensson utan knot byter ut sina glödlampor, handlar Kravmärkt och tillämpar eco-driving. Ur det perspektivet har miljökampen onekligen varit en framgångssaga.

Likväl fortsätter många miljödebattörer att måla världen i svart, och att i alarmistiska ordalag varna för en stundande apokalyps om inte ett drastiskt systemskifte genomförs. Till denna dystra skara hör frilansskribenten och Volvoarbetaren Lars Henriksson. I en omfångsrik debattbok driver han den bekanta miljötesen att det är massbilismen som är roten till allt ont. Bilen måste därför avskaffas omedelbart bums. Och visst. Det finns oändligt många anledningar att fokusera på bilen som miljöskurk. Den står för en stor del av de ökande utsläppen av växthusgaser och det går segt med omställningen till miljövänligare bränslen. Med en global bilpark på 800 miljoner fordon som inom kort beräknas vara fyra gånger så stor finns det anledning att vara rejält orolig. Något måste göras – nu. Där håller nog de flesta med Lars Henriksson.

Problemet är resten. Den nattståndna ideologi som börjar med att avskaffa bilens världsliga existens och slutar med att montera ned hela kapitalismen. Tankarna känns som hämtade från en dammig stencilpamflett från 1973. Inte konstigt. För det är de ju också.

Det gör mig allvarligt oroad. Står dagens miljöaktivister och trampar i samma träsk av tillväxtfientlig antikapitalism som då? Tycker de fortfarande att konsumtion är falsk behovstillfredsställelse, att reklam är kapitalistisk propaganda och att asfalt är ett onaturligt inslag i stadsbilden? Ja, åtminstone Lars Henriksson.

När jag läser hans paranoida utgjutelser om allt från Myrdals ansträngningar att skapa ett gemensamt europeiskt vägnät (penninglysten billobby!) till Öresundsbron (penninglysten väglobby!) och dagens stora ansträngningar att ta fram miljövänliga bilar som drivs av hållbara bränslen (går inte, meningslöst!), så kan jag inte annat än skaka på huvudet och ofrivilligt börja läsa ”Slutkört” som fan läser Bibeln. Jag blickar nostalgiskt tillbaka på den framgångsrika svenska modellen. Jag längtar efter fler samordnade storsatsningar mellan näringsliv och stat. Jag drömmer om fler broar till kontinenten. Detta var väl inte riktigt meningen, för visst har Henriksson ett angeläget ärende.

Utsläppen måste minskas, och det enda sättet att utmana bilens unika position som demokratiskt och frihetligt transportfordon är att komma med något bättre.

I ett intressant – och alldeles för kort – mittenkapitel tar han upp den tyske trafikforskaren Winfried Wolfs förslag till alternativt transportsystem: Rail Europe 2025, en plan för 35 000 kilometer ny räls i Europa. Mer sådant, tänker jag, och önskar att Henriksson i stället för att vredgas över konsumtionskapitalismen riktade sin ilska mot kollektivtrafikens totala förfall. I stället för att vara ett föregångsland med billiga, klimatsmarta och coola tåg och tunnelbanesystem står Sverige i dag med en sjukt dyr och dålig kollektivtrafik som varken funkar eller känns attraktiv. Hur kunde det bli så? Inte konstigt att folk tar bilen.

Jag noterar också att de kapitel i boken som handlar om (det hotade) jobbet vid bandet på Volvo Personvagnar i Torslanda känns närmare än de siffer- och tankespäckade delarna som gnälligt avhandlar allt från vinstmaximerande Fordism till fula p-hus. Det är som om den magsura vreden falnar lite när det börjar handla om det som är konkret och påtagligt, som om boken skriver sig lättare då.

När slutklämmen kommer – förslaget om att Volvo skulle kunna tas över av arbetarna själva och börja producera nyttigare varor än bilar – ja, då anar man rent av en intellektuell ödmjukhet.

Kanske borde Lars Henriksson ta och samla de goda exempel han trots allt hittat: bättre cykelbanor, hemkörning av matvaror, klimat­smartare stadsplanering – och banka dem i huvudet på de handlingsförlamade politiker som är ansvariga för att kollektivtrafiken havererat. Framtidens miljörörelse behöver inte fler alarmistiska pamfletter som målar fan på väggen. Den behöver nytänkande och visioner. En hand som pekar framåt, inte bakåt.