Till Konung Carl XVI Gustafs författarskap kan man nu lägga ett kort förord från naturvårdens hundraårsmarkering 2009. Konungen, känd för sitt miljöengagemang, pekar på de första svenska nationalparkernas invigning i maj 1909 och drar därifrån linjen via Abisko och Sarek fram till ”ansvarstagandet för planeten Jorden, vårt gemensamma hem”.
Och så vill man kanske se det. Den bläddervänliga fotobok av Claes Grundsten, ”Sveriges nationalparker”, där kungsorden står visar en natur som mest av allt är storslagen. Genren – tänk avskedsgåvor och ambassader – är svårbemästrad. Vikten av att informera utan att stöta, berätta utan att beröra, vittnar om att det som så slentrianmässigt kallas ”svensk natur” egentligen rymmer en outtalad sprängkraft. Håller man inte andan smäller det.
Grundsten verkar inte vilja trampa snett. Men även med denna försiktighet kan hans färgmättade, syrsatta bilder, helt utan människor, erinra om nationalparkernas ensliga geografi. Än i dag finns de nästan uteslutande långt bortom städerna, trots att det kanske är där som behoven av en genomtänkt naturpolitik är störst.
Böcker av detta slag ingår på sätt och vis i, och förstärker, svenskarnas myt om sig själva som ett folk som står mitt i naturen och som gett den en plats i sina hjärtan och sommarstugor. Vi är väl ett föredöme? Det är en rätt vacker tanke, och kanske inte helt osann. Kungen föreslår rent av att det är med de svenska nationalparkerna som den ”europeiska miljövården … tagit sina första steg”.
Och okej då, ett jubileumsår får man kanske förlåta en och annan hög ton. Men hur skall man egentligen få syn på naturens rätta värde? Uttala sprängkraften? Att vi i dag har 29 nationalparker säger kanske mer om effektiviteten hos svensk statsförvaltning och om naturen som konsensusobjekt än om tillståndet för miljön. Berättelserna blir gärna bekräftande och landskapets kulisser skymmer lätt de verkligt centrala stråk i vår moderna historia som faktiskt har med naturen att göra.
Och skymmer även hur denna historia utspelas i kulturen. Czeslaw Milosz påpekade i sitt Nobeltal 1980 hur Selma Lagerlöfs Nils Holgersson hade ett dubbelperspektiv på världen. Uppifrån luften skildrades landets omvandling, där naturen smälte samman med historiens stora linjer. Nära jorden fanns detaljerna och den mänskliga skalan, där vi lever i strid och strävan, men ofta utan överblick. Selma gav båda.
Naturen blir i Lagerlöfs skildring en medaktör i det historiska skeendet. Hennes förhållande till naturen, påpekar Lars J Lundgren i första bandet av sin väldiga svenska naturvårdshistoria, ”Staten och naturen”, är inkännande men också praktiskt. Hon ser välståndet växa med fabriker och flottleder, ivrar för skolbarnens skogsplanteringar. Själv är hon teknologisk modernist, tidigt ute med bil och telefon, livlig cineast. Det vilda Lappland finner hon skönt, men saknar efter en tid ”civilisationen”.
Ändå är hon också naturskyddare, inte minst djurens vän. ”Nils Holgersson” vimlar av djur, gåsen Akka, örnen Gorgo, älgen Gråfäll. Fabeln om björnen i Bergslagen, som räddas till livet av Nils, handlar egentligen om att järnbruket och björnen måste kunna leva sida vid sida. Även skadedjuren har sin plats i naturens väv. Selma söker den balanspunkt där naturen också blir förnuft.
Det var inte självklart i en tid när det var skottpengar på björn och örn. Vid 1800-talets mitt dödades hundratals vargar per år i Sverige. Sjösänkningar var Gudi behagliga gärningar. Av en sådan blev Tåkern; att torrlägga den var Selma Lagerlöf häftigt emot. Hennes bok kan läsas som ett sökande efter en farbar väg mellan försörjningens nödvändighet och naturskyddets önskvärdhet.
Lagerlöf blev medlem av Svenska naturskyddsföreningen, också den bildad 1909, länge en av få kvinnliga medlemmar i ett reservat av vetenskapsmän och skolade karlar.
Hundra år senare är gröna Selma i majoritet i en organisation som aldrig varit mer i takt med tiden än nu.
Mot Lagerlöfs naturmodernism kan man ställa Strindbergs mer civilisationskritiska ”Tal till svenska nationen” (1910), som är en spya mot skogsskövling, kräftpest, tullgräl och bankrutter. Inför naturen snurrade den politiska kompassen. Branting hånade han som en ”socialistautomat” i färd med att göra människor olyckliga i ett naturvidrigt ”industri-kollektiv-kapital-samhälle”.
Var finns naturskyddet på en vänster–högerskala? Är det radikalt att främja nationalparker? Reaktionärt? Vems är naturen? Lundgrens bok snirklar sig på fem hundra oföränderligt fascinerande sidor genom alla vindlande gångar i det tidiga 1900-talets debatter. Han frilägger ett komplicerat mönster. Med naturskyddets tidiga elitförankring ser han förstås många i grunden konservativa, borgerliga krafter i rörelse. Fosterländskheten är ett motiv som odlas hårt, men främst i retoriken till folket, som skall läras att älska ”vår svenska” natur. I propositioner och andra officiella texter dominerar däremot argumentet att nationalparker är till för vetenskap.
Älskade svenskarna inte naturen redan? Journalisten Thor Högdahl, SNF:s förste sekreterare, gör ett viktigt påpekande 1910 när han säger att svenskarna ”omvärderat sitt lands natur”. I det förflutna hade naturkärleken inte haft något nämnvärt folkligt stöd; rädsla och rovdjurshat regerade. Vad Högdahl observerar är hur denna kärlek just i detta ögonblick föds som konvention, uppammad av vetenskapliga, konstnärliga och litterära eliter.
Lundgrens uppgift blir därför att urskilja nyanserna. En skiljelinje går mellan det exklusiva och det folkliga. Botanisten Rutger Sernander i Uppsala vill freda nationalparkerna från intrång, ha dem till laboratorier för forskarna. Han får intressant nog stöd av kulturessentialistiska radikaler som Karl-Erik Forsslund, Brunnsviks förste rektor. En utdragen schism pågår mellan SNF och Turistföreningen om motorbåtstrafiken i Stora Sjöfallet. Forsslund kan inte tänka sig att låta ”en slik uppkomling … förpesta denna rena friska luft med sin dåliga andedräkt” och sina ”nervösa pulsslag”. Vänstermannen framträder som aristokrat, vilket också var det ord han använde för att beskriva samerna, ”vildmarkens furstar”.
Mot naturvetenskapens puritaner stod de som bejakade turism och kommers. Eftergiftspolitiken blev så småningom den dominerande. Kanske var det inte så farligt med litet människor. Geografen John Frödin kunde konstatera att björnarna vid Saltoluokta fanns kvar trots motorbåtarna. Till sist kunde många naturskyddare rent av acceptera att Sjöfallet dämdes över. Så viktigt var välståndet, den gången.
Lundgrens bok är inte bara en mäktig läsupplevelse om hur naturen etableras i svensk självförståelse och – antyds det för del 2, som kommer 2010 – flätas samman med den moderna identitetens folkhem och välfärdsstat. Den är också skriven med en befriande och ovanlig uppriktighet mot de många föregångarna i forskningen. Polemiskt, kunde man säga om inte det ordet ledde tanken till konflikter och gräl. För sådant finns det inget av här. Desto mer av godmodigt, nyfiket invändande, som vore boken ett enda långt, outtröttligt seminarium. Dessemellan de större utblickarna, även mot USA, där nationalparksrörelsen började, och mot Tyskland, som var den mest omedelbara inspirationskällan för svenska naturskyddare. Ungefär som i ”Nils Holgersson”; ett myllrande skeende vid marken, men från luften de större linjerna.
Sett från dagens horisont kan denna upptagenhet med nationalparker och naturskydd te sig egendomlig. Handlar inte miljö om så mycket mer: gifter, ozonhål, klimat, mat, energi? Jo, och kanske är det först om man betraktar miljöhistorien i dess hela bredd som den svenska naturmytens rätta proportioner framstår. I ett annat mäktigt verk som Lars Lundgren skrivit, tillsammans med Claes Bernes, ”Bruk och missbruk av naturens resurser”, utgör naturskydd och friluftsliv endast ett av ett tjugotal kapitel. Här kan man läsa om kemikalier, transporter, varukonsumtion, fysisk riksplanering, utfiskning, algblomning och allt annat i det stora panoramat av miljöfrågor.
Även denna bok är en märklig bedrift. För första gången erbjuds vi en samlad svensk historia med miljön, vår tids stora fråga, som organiserande princip. Denna historia, om någon, handlar om moderniseringen, den accelererade miljöpåverkan, som hundra år efter ”Nils Holgersson” till slut inneburit att omsorgssidan av Selma Lagerlöfs förnuftiga balansakt börjat slå igenom tydligare.
Men hur rik och väsentlig denna framställning än är, så ändrar den inte huvudintrycket, att det är den grundläggande berättelsen om naturen som omvärderats under 1900-talet. Att vi förut inte förmått formulera denna insikt tydligt nog, och därmed inte uppfattat hela sprängkraften i naturens politik, vittnar Lars Lundgrens böcker om. Att läsa honom är därför också att bli påmind om den viktiga rörelse i forskningen som växer fram under beteckningen ”ecological humanities”. Ekologisk kritik är numera ett stort ämne bland litteraturforskare vid de ledande amerikanska universiteten.
Det finns tecken på att en sådan vaknar också här som ett inslag i en ny humaniora för vår tid. Men Lars J Lundgren har inte behövt gå någon omväg över USA. Han skolades vid Birgitta Odéns historiska seminarium i Lund i det tidiga 1970-talet och har, likt en annan Thoursie, gjort huvuddelen av sin karriär som statstjänsteman.
Han har tagit god tid på sig, men när resultatet nu ligger på bordet, så inser man att forskning ibland behöver ta tid. Svensk natur blir aldrig mer densamma.