I ett litterärt klimat som det svenska är det alltid härligt att konfronteras med de stora satsningarna. På senare år har det vuxit fram en stark och ytterst ängslig konsensus kring hur romaner egentligen får se ut. I grund och botten handlar det om hur privat texten är – ju privatare desto bättre. Så lite generellt existentiellt tänkande som möjligt.
Det gör litteraturen väldigt liten. Den svenska litteraturen har under det senaste decenniet blivit väldigt liten.
Därför ska det bli mycket intressant att se hur Lars Jakobsons maffiga ”Vännerna” tas emot. Det är nämligen en riktig storsatsning, och det i en roman- och berättarform som saknar såväl förebilder som motstycke.
Men låt oss ta det från början; det handlar om en roman som det inte är så där alldeles lätt att komma in i.
Man kan nog kalla ”Vännerna” science fiction, fast i begreppets allra vidaste bemärkelse. Att den utspelar sig några år in i framtiden är inte det viktigaste – grunden är snarare att det förflutna är science fiction. Allting i efterkrigstiden är sig precis likt, så när som på en enda sak – eller snarare: en enda person.
Hans namn är Janis Rokka. Han är judisk flykting från Lettland. Under efterkrigstiden bygger han upp ett mäktigt affärsimperium i Sverige. Bland annat lägger hans imperium beslag på begreppet ”folkhemmet” och uppför en gigantisk byggnad föreställande Per Albin Hansson i Kymlinge.
Kymlinge är den där spöklika orten som aldrig blev byggd i närheten av Rinkeby, spökstationen på den blå tunnelbanelinjen som har fascinerat många författare, senast Håkan Nesser i hans nya deckarsvit. Hos Jakobson fungerar orten som en fixpunkt för Rokkas redan från början högteknologiska imperium, där olika former av övervakning står i centrum.
Om man kan föreställa sig ett Sverige där den store efterkrigskapitalisten Ingvar Kamprad ersätts av Janis Rokka har man spelplatsen för ”Vännerna”. Rokkas imperium samarbetar med staten men står också i en djupt komplicerad relation till den. Imperiet – ”Citadellet” – blir en sorts stat i staten, ett privatiserat folkhem, ja, gör helt enkelt Sverige till ett litet USA. Alla övriga samhälleliga händelser är sig precis lika, men förutsättningarna för dem och deras konsekvenser är helt annorlunda.
Den värld Lars Jakobson skapar är som ett gungfly, all mark är osäker, en sorts officiell paranoia råder, groteska händelser som ett koncentrationsläger i Strängnäs och militära aktioner mot Kymlinge antyds snarare än utbroderas. Och det är Jakobsons konsekventa metod i ”Vännerna”: han för alldeles självklart och utan närmare presentation in oss mitt i en värld som i precis lika hög grad är välbekant som främmande. Just precis det gör ”Vännerna” till en hela tiden kuslig läsupplevelse.
Traditionellt berättande dominerar knappast romanen. Förvisso förekommer ett antal huvudpersoner som alla genomgår obehagliga upplevelser i den sköna nya världen, men det är just detta kusliga universum som står i centrum. ”Vännerna” är i mycket hög grad essäistiskt uppbyggd. Ingen svensk författare kommer i närheten av Lars Jakobsons kunskaper när det gäller artificiell intelligens och datorutveckling. Det hela formar sig till en oerhört mångfasetterad bild av en värld – vår – som just på allvar håller på att låta sig digitaliseras fullständigt.
Men det viktiga med Jakobsons verk är att det saknar all nostalgi. Det finns inte skuggan av en folkhemsdröm i ”Vännerna”. Inte ens den artificiella intelligensens snabba och lite oreflekterade framväxt är alltigenom ond. Tvärtom lyckas han på ett häpnadsväckande effektivt vis väva in samtliga akuta samhällsproblem i dagens värld och ge dem en blixtbelysning från en parallell verklighet som mycket väl hade kunnat vara vår.
I en genuint icke-realistisk, icke-privat roman lyckas Lars Jakobson få mer sagt än någon annan om flyktingproblematiken, om åldringsvården, om mänskliga relationers tilltagande komplikation, om den tekniska utvecklingen, kort sagt om samhällsutvecklingen i stort.
Berättartekniskt domineras romanen av Jakobsons konsekventa vägran att skriva läsaren på näsan. Till en början obegripliga antydningar får sin förklaring, som regel också antydningsvis, först kanske tre hundra sidor senare. Det gör att man länge befinner sig i en märkvärdigt okänd värld. Det är ett modigt sätt att berätta i en tid som domineras av snabb behovstillfredsställelse.
”Vännerna” berättas egentligen i två till synes motsägelsefulla tempon. Det ena är nytt och högaktuellt, med snabba klipp och vitt spridda röster, med ständiga per-
spektivskiften. Det andra är annorlunda. Trots att romanen verkligen består av en uppsjö actionladdade händelser som vävs samman domineras den av en långsamhetens och eftertänksamhetens anda. Det är slow food, fast djupt försänkt i en fast food-värld.
Denna dubbelhet gör ”Vännerna” till en genuint originell roman i det svenska litteraturklimatet. Men var beredd på att läsa långsamt och läsa om. Var beredd på att låta en ogripbar helhet saktfärdigt bre ut sig. Och var beredd på att tänka själv.