Lars Kepler har fått ordning på deckarverktygen i sin tredje deckare, undviker de värsta överdrifterna och låter skräckstämningen sippra in i den vanliga svenska vardagen.
Jag gillar inte Lars Keplers böcker. Våldet är ofta så utstuderat att det närmast blir spektakulärt, huvudpersonen Joona Linna är för bleknosigt idealiserad och handlingen blir ibland bara absurd. Värst är skräckfilmskänslan, där de som begår mord är ondskan personifierad i stället för att vara begripliga människor. ”Hypnotisören” var skickligt berättad men obehaglig, ”Paganinikontraktet” hade en alldeles för fånig handling.
Ändå är det ju någonting som får mig att öppna den tredje, ”Eldvittnet”, redan på tunnelbanan hem, fortsätta läsa vid middagsbordet och sen inte sluta förrän långt in på småtimmarna när bokens 562 sidor är slut.
För nog är de storartade historieberättare, författarna Alexander och Alexandra Ahndoril som står bakom signaturen Lars Kepler. Det är som att trilla ner i en fors, man rycks hejdlöst med och hinner knappt andas.
Nu har de också fått bättre ordning på deckarverktygen och nöjer sig med en lugnare intrig, där två kvinnor mördas på ett ödsligt beläget behandlingshem för unga kvinnor. I Stockholm försöker en annan kvinna göra karriär som medium och påstår sig kunna få kontakt med de avlidnas andar. Enkelt svindlartrick, men plötsligt får hon också någon form av riktiga visioner.
Skickligt leker Kepler med våra förväntningar och dagens tro på det okända. Kan de döda verkligen tala med oss?
Det mesta är annars ganska vanlig svensk vardag, till stor del förlagd till snöig glesbygd som passar Keplers skräckstämningar väl utan att bli för överdrivet. Kriminalinspektör Joona Linna är förstås inblandad, som vanligt är han en gudabenådad utredare som ser allt som de andra poliserna på sitt klantiga vis slarvar förbi. Men schablonerna är lätta att stå ut med när spänningen stegras. Efter hand växer också en annan historia fram, som i allra högsta grad berör Joona Linna privat.