Bokrecensioner

Lars Kepler: "Hypnotisören"

Foto: Marco Gustafsson

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Skribent: Lars Kepler

Titel: Hypnotisören

Lars Kepler

Mardröm utan slut. Den omdiskuterade pseudonymen Lars Keplers debutbok är en välskriven, högst obehaglig och spekulativ deckare. Det skriver DN:s recensent Lotta Olsson.

Mardröm utan slut. Den omdiskuterade pseudonymen Lars Keplers debutbok är en välskriven, högst obehaglig och spekulativ deckare. Det skriver DN:s recensent Lotta Olsson.

Nej, den i förväg omtalade ”Hypnotisören” är inte en ny, storslagen klassiker. Men det är en välskriven, spännande underhållningsroman – med en högst obehaglig underton. Känsliga läsare varnas. Här blir underhållningsvåldet ren skräck och människans absolut dunklaste drifter står i centrum.

Det börjar med ett blodbad: en mamma, en pappa och en liten dotter har formligen blivit slaktade. Sonen, svårt skadad, ligger nedsövd på sjukhus. Äldsta dottern kan vara mördarens nästa offer och den enda möjligheten att skydda henne är att sonen vittnar.

Annons:

Men det kan han ju inte, eftersom han är så svårt skadad och dessutom medvetslös – om han inte blir hypnotiserad och därmed kan berätta utan att drabbas av chock.
Alltså ringer kommissarie Joona Linna efter Sveriges bästa hypnotisör, läkaren Erik Maria Bark, som dessvärre avgett ett heligt löfte att inte hypnotisera igen, eftersom hans förra försök tog en ände med förskräckelse.

Det är klart att han måste bryta sitt löfte. Det visar sig naturligtvis också att den skadade pojkens berättelse inte alls är den som polisen har trott. Sanningen är fruktansvärd, och när Erik Maria Barks svårt blödarsjuke tonårsson Benjamin oförklarligt kidnappas börjar thrillerklockan ticka: snart behöver Benjamin få sin nästa dos medicin, annars kan han dö.

Det är enkel dramaturgi i pseudonymen Lars Keplers debut, men det är en skicklig berättare som är i farten. Och, som alltid i underhållningsfiktionen, är det den kombination som fungerar bäst. Resultatet har blivit en bok som är svår att släppa innan man läst klart.

Erik Maria Bark är läkaren som själv är en trasig läkemedelsmissbrukare; han söker sig fram genom en mardrömsaktig dimma, där alla dimensioner skevar och han sällan kan svara för sina egna handlingar.

Hans liv faller samman och gradvis inser han att händelserna på något sätt har att göra med hans eget gamla forskningsprojekt: när han utövade grupphypnos på en grupp traumatiserade människor, både förövare och offer. Han tänkte sig den gången att grupphypnosen skulle ge mer än enskild behandling, och jo, nog gjorde den det. Fast inte riktigt som han trodde.

Kepler växlar fokus när han låter Erik Maria Bark minnas hypnossessionerna. Från en rakt på sak-berättelse i hederlig deckarstil, blir historien lika hypnotisk som Erik Maria Barks behandlingar.

Steg för steg för Kepler läsaren ner i minnena, genom hypnosens olika stadier av avslappning, till ett avgrundsdjup där de riktigt onda handlingarna simmar. Hypnosen i sig blir en egen dimension, en suggestiv drömverklighet.

”Hypnotisören” påminner om John Ajvide Lindkvists skräckromaner, men utan de övernaturliga inslagen. Eller om Johan Theorins deckare, men utan sorgen. Och utan båda författarnas människokärlek. Här är det bara människans slutgiltiga ondska som är hotet, de fasor som endast människan är mäktig att utsätta andra människor för.

Kepler antyder i vissa fall och berättar detaljerat i andra, och visst: här finns skräckhistorierna som då och då dyker upp i kvällspressen, om vad krig kan leda till och vad som också kan pågå i vanliga svenska källare, utan att någon anar det.

Kommissarie Joona Linna är berättelsens skissartat beskrivna ljusgestalt, en trygg finlandssvensk polis: förnuftets röst. Likt nästan alla andra bokkommissarier kan Joona Linna känna på sig vad som är viktigt och inte. Som torr läsare blir man lite orolig: vilar verkligen svensk rättssäkerhet i händerna på ett koppel självgoda poliser som huvudsakligen går på sin ”magkänsla”?

Men i böckernas värld har de givetvis rätt, och Joona Linna verkar i alla fall tänka efter då och då. Han är förstås steget efter mördaren hela tiden, och uppdagar bara vad som redan har hänt.

Lars Kepler utnyttjar skickligt de dramaturgiska knep som finns till hands. Här finns både thrillerns bladvändarhets, skräckromanens hoppa-fram-från-ingenstans-effekter och deckarens alltför vanliga onda psykopater till mördare.

En grundläggande människoskräck inför att det finns människor som inte drar sig för någonting! Helt oförklarligt! Akta er! Och, för att vrida skruven ännu ett varv, det är ännu värre när små oskyldiga (fast hur oskyldiga?) barn blir inblandade.

”Hypnotisören” är en tät berättelse, men den grumliga undertonen gör mig faktiskt ganska illa till mods. Våldsinslagen är för spekulativa, för meningslöst sadistiska. Man kan tolka det som en mer realistisk deckarton: inte skulle vi läsa så många deckare om vi inte, på något sätt, faktiskt njöt av våldet?

Men för oss som är uppfostrade med Agatha Christies rättrådiga var-sak-på-sin-plats, liket-i-biblioteket-och-mördaren-i-galgen blir det stundtals för obehagligt. Vi läser inte deckare för att vi njuter av våld, vi läser i rädsla, för att vi vill att våldet ska bli bestraffat och stoppat. Där har vi liten hjälp av Kepler, som förvisso följer genrens regler men låter slutet bli märkligt snopet i jämförelse med skräckfrossandet.

”Hypnotisören” och dess mystiska författare, pseudonymen Lars Kepler, har varit ett kärt samtalsämne i bokbranschen de senaste månaderna, med spänd förväntan inför bokens ankomst. Och visst förstår man förlagets entusiastiska marknadsföring inför denna välskrivna underhållningsskräck.

Mina invändningar är bara moraliska. Jag skulle önska att Lars Kepler inte eldade under människors skräck för varandra.
 

Kommentarer

0 Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Globalt betalningssystem. Lokala agenter förmedlar pengar till IS. 3  0 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

helena500
Foto:Roger Turesson, All Over Press

 Helena i DN-intervju. ”Det sista jag vill är att skicka mina barn till krig.” 614  148 tweets  466 rekommendationer  0 rekommendationer

 Stefan Lisinski: Kan ställas till svars i Sverige för krigsbrott. 6  5 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

 Professor i islamologi. Om jihad, martyrer och tillstånd. 8  4 tweets  4 rekommendationer  0 rekommendationer

 Erik Ohlsson: De lockas av hjältemod och kamratskap. 19  6 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

tag_500
Foto:TT

 Nytt tågkaos att vänta i sommar. Krismöte med tåg- och mobilbranschen. 158  42 tweets  114 rekommendationer  2 rekommendationer

 Lastmaskin fattade eld under jord. Ingen person skadades i branden. 13  11 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

Proffsätaren Patrick Bertoletti struntade i bordsskicket för att vinna mattävlingen.  ”Jag svettas.” 20  10 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

kycklingvingar
Reuters
mynt
Foto:Alamy

 DN:s sparskola. ”Många kan bli besvikna när de upptäcker att sparandet inte är tryggt.”

 DN:s Hasse Eriksson: Viktiga siffror för dina Sverigefonder.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: