Lars Lerin på Waldemarsudde, Stockholm

"Höstens blick" står det att läsa un­d­er en mörk plåtfasad i Lars Lerins nyutgivna "Mellan husen. Bilder från Lofoten". Det är natt och bara en tunn strimma på himlen avslöjar en fallande sol.

Det ser ofta ut så i Lars Lerins konst. Stråk av ljus, ensliga byggnader, en nästan nationalromantisk stämning som lägrar sig över fjordar och arktiska byggnads­bestånd.

Ändå är hans konst främst realistisk. Det ser naturligtvis ut så här på Lofoten när solen knappt når över horisonten och landskapet under en stor del av året är försänkt i mörker. Det glimmar och gnistrar ur marken. Och när natten faller får stora strålkastare ta över och förvandlar allt omkring sig till hårda kontraster, kallt, bjärt.

Ändå har jag ofta varit tveksam till Lars Lerins konst. Lite för skickligt och tekniskt, alltför lättvunnet och till och med för vackert. Och ingen kan beskylla honom för att ifrågasätta sina motiv eller söka sig bakom landskapen. Det är det norra halvklotets arkitektur och naturutsikter han skildrar, rätt upp och ner men naturligtvis överdådigt gestaltat och med en suverän iakttagelseförmåga. Men räcker det?

Nu visar han de senaste årens arbeten i en stor utställning på Waldemarsudde som drar stora mängder besökare.

Och jag kan inte annat än kapitulera. Det här är, bestämmer jag mig för när jag går runt bland salarna, ett lysande måleri, hantverk och personligt dokument på en gång. Ännu en gång fäster jag mig vid det skarpa ljuset men nu mer för de exakta nyanserna, gråheten, en känsla av att marken lyser. Varje liten avvikande blå ton finns med. Men också de blanka golven i fiskefabrikerna, den grå betongen, drivor av fiskrens. Den nordiska melankolin har förvandlats till en sparsmakad och exakt realism. Det luktar mer sill och stekt fläsk än någonsin i Lerins landskapsutsikter. Och de rosa tonerna är faktiskt uthärdliga, mot alla odds.

Flera av hans målningar är också konstruerade som kollage, klippta och lagade, sammanhäftade. Samma sak här. Stämningsläget är radikaliserat, molltonerna blir plötsligt rimliga.

I boken ser jag ut över en gigantisk nattbild av en träställning (för att torka fisk?) där motivet kunde vara hämtat från vilket sotigt industriområde som helst i Europa. Och i utställningen finner jag mig plötsligt stå inför en enkel svensk lada som sjunkit ner i marken med ett tunt snötäcke draget över sig. Varken söt eller prålig.

Så visst finns det anledning att hänga på folkströmmen ut till Waldemarsudde på Djurgården. Mer mörker, is och dimma än vällustig romantik.