Lars Norén: "En dramatikers dagbok"

Det finns dagböcker och dagböcker. Det finns dagböcker man läser av litterära skäl: Victoria Benedictsson, Anaïs Nin, Olof Lagercrantz, Witold Gombrowicz, Klara Johanson, Samuel Pepys, Thomas Mann, Sven Lindqvist, Per Wästberg, Fernando Pessoa, bröderna de Goncourt.

Man behöver bara slå upp en valfri sida i Olof Lagercrantz "Dagbok" från 1955 för att inse att detta är litteratur, även i de vardagligaste iakttagelser: "Jag gick ut klockan ett på min vanliga kyrkogårdspromenad. Det var ännu ej många fotspår i snön. Här och var hade en ekorre varit nere på marken, gjort några skutt och återvänt till träden. Namnen på de gravstenar som ligger ned var utplånade av snön. De kala träden stod stilla med fint tecknade svarta grenar. Solen lyste på blanka marmorspeglar och på en vit alabasterstängel som pekade mot skyn där en flygmaskin gled fram."

Och så finns de andra, dagböcker­na man läser av nyfikenhet och med skadeglädje och efteråt skäms för att man inte lagt åt sidan. Man läser dem för uppgifternas skull, inte för att sjunka in i läsningens egen magi. Dit hör Lars Noréns "En dramatikers dagbok", här en valfri passus: "Tisdag. Det har varit underbart. Söndagen den 20 var hemsk och ljuvlig. Jag gick omkring och frös av mina känslor, av att inte kunna ge dem till henne. Jag träffade C kl. 14 och vi gick ner till Lydmar. Jag bestämde mig för att inte gå och se föreställningen eftersom jag inte ville utsätta mig för hennes oåtkomliga närhet. Det var grått, kallt och vackert."

Både Lagercrantz och Norén förmedlar en känsla, men ju mer man läser av den senares dagboksanteckningar, desto mattare blir blicken som sveper över de närmare 1 800 sidorna. Varje dag fylls av små händelser, samtal, skvaller och intimiteter. Ändå händer ingenting. Det är bloggprosa, korta sms-meningar, så mekaniska att det lilla ordet "jag" hakar upp sig, som i citatet ovan, och när det någon gång lyfter och låter vackert handlar det mer om den suggestivt malande rösten än om tankarna och hur de gestaltas.

Man kan flyta med i denna medvetandeström, lyssna till det som man lyssnar till lövens prassel, sikta ett och annat guldkorn - men läser man det?

Bakgrunden till dagböckerna är uppenbarligen den bitterhet som fyllde Norén efter debatten om "Sju tre", fängelsepjäsen med kriminella "skådespelare" som fick uttala sina nazistiska och allmänt rasistiska åsikter på scenen. Därför, tänker man, borde dagboksskrivandet vara ett tillfälle för honom att på allvar reflektera över den roll som han och Riksteatern spelade under den tragedi som kulminerade med polismorden i Malexander den 28 juni 1999.

Vad vi möter är i stället en hämndlysten författare som sticker små vassa nålar i sina kritiker, en form av tonårsvoodoo som utövas med hat och ett imponerande antal synonymer till "du är dum".

Debatten om "Sju tre" fördes i olika omgångar. Den som först slog larm om det tvivelaktiga i projektet var Leif Larsson, Västerbottens-Kurirens kulturredaktör, på plats när föreställningen hade premiär i Umeå. Sedan följde en storm, fast det är lätt att glömma att Norén fick stöd från en rad ledande krafter i pressen och på andra håll. Vi var en minoritet som var kritiska, några av oss judar som fick höra att det var därför vi ogillade föreställningen, som vanligt "överkänsliga" i mötet med antisemitiska och nazistiska yttringar. Det här var ju konst!

Men det är bara delvis sant, för problemet med "Sju tre" var att pjäsen mixtrade med gränsen mellan fiktion och verklighet och lät antisemiterna på scenen uttala sina egna åsikter. Det allvarliga, som psykoanalytikern Ludvig Igra konstaterade i ett av de tyngsta debattinläggen, låg i att föreställningen gav de uppträdande en plats i offentligheten och stärkte deras egon. Det spelade ingen roll att syftet var social terapi. Effekten blev den motsatta.

Gåtan var hur Lars Norén, som betraktas som svensk mästare i inlevelse och mänskligt lidande, kunde visa en så total brist på inlevelse i den rädsla som "Sju tre" väckte hos många av oss. Han smet undan.

Dagböckerna ger en liten nyckel till den gåtan. De berör inte "Sju tre" speciellt utförligt, men de speglar det intellektuella och konstnärliga sammanhang där fängelsepjäsen hör hemma. Norén skriver som en digitalkamera som tar tusen bilder i minuten. Allt kommer med, skvaller, arbetsmöten och privatliv, inköp av mat och dyra modekläder, sura uppstötningar vid tanken på en dum teaterchef eller föraktlig teaterkritiker, väder och vind, hummer och nageltrång, lyckliga repetitionsögonblick, resor och förhandlingar med förlaget (han kräver flera miljoner), sjukdomar och herdestunder, som om poängen med detta flöde av osorterade detaljer vore just detta: flödet och det intryck av autenticitet som det ska skänka.

Själv har jag svårt att tänka mig något ointressantare än den sortens autenticitet, rättare sagt: autenticitetsfetischism. Å, tänk att han inte blundar för det fula och smutsiga i livet, att han visar sig från alla sina sidor, så skoningslös mot både sig själv och gamla vänner, så sann!

Floskler.

Lars Noréns förhållande till verkligheten liknar spädbarnets förhållande till bröstet: så länge det kommer mjölk ler och jollrar han, sinar den riktar han sin destruktiva ilska mot mamman. Hans skrivsätt kommer direkt ur det omedvetna och sträcker sig utan mellanled mot föremålen för hans begär. Där finns ingen distans, ingen blick från sidan, ingen reflektion eller förmåga att bryta den primära bindningen till det som antingen tillfredsställer honom eller väcker hans raseri.

Därför tycker han illa om några av oss och älskar andra, och om det inte vore så lätt att genomskåda hans motiv hade jag kanske blivit upprörd. Nu grips jag nästan av ömhet för det lilla barnet som vi alla har varit och som vill straffa hela världen genom att rymma och aldrig komma tillbaka. Som så många sönderälskade konstnärer kan han inte få nog av kärlek.

Till den psykologiska gåtan hör att hans hämnd är så lättgenomskådad. Alla som suttit i hans knä och skrivit snällt om hans pjäser och föreställningar får en klapp på kinden, de är kloka och sympatiska. Vi andra är smutsiga parias.

Vilket öde - att utnämnas till ­Noréns favoritrecensent! Det är lika hedrande som att ihågkommas som Caesars munskänk.

Hade detta varit en vanlig bok skulle jag inte skriva om den. Men det är ingen vanlig bok. Den ingår i ett offentligt debattsammanhang där Norén är en part och jag en annan. Att inte gå i svaromål hade varit att smita undan. Jag råkar inte sämre ut än många andra, tvärtom - flera av Noréns gamla medarbetare och vänner kan hitta sina namn fullklottrade med skvaller och smädelser, regissörer han borde beundra därför att de är begåvade får höra att de är skit, människors kroppar och utseenden kommenteras som om de vore moraliska lyten, en unken typlära som jag trodde vi var befriade ifrån.

Jag är inte obekant med fenomenet hämnd och skvaller. Det hör till spelets regler. Kända skådespelare som ringer tidigt på morgonen och skriker i luren att jag inte älskar dem tillräckligt. Brev med de där små vassa nålarna. Men jag kommer aldrig att lämna ut dem till offentligheten.

Jag upplever varje teaterrecen­sion som ett misslyckande. Det är så mycket som inte går att fånga med ord. Spelets nyanser, känslor av ambivalens och rus, det som skiljer teaterns konst från praktiskt taget allt annat. Norén är inget undantag. Han är en betydande dramatiker, men det finns en dragning till det sentimentala och ibland mondäna hos honom som jag har svårt för. Något som passar alltför väl in i tidens smak. Den geniala dialogen skapar närvaro och tacksamma roller (det gäller även dagböckerna). Samtidigt händer det att den extrema naturalismen låser in publiken och skådespelarna i samma närvaro. Bakom det kristna temat - synen på de förtappade som bärare av en speciell sanning - anar jag en grumlig offertanke, den som fick honom att i en intervju säga att han sörjde att han inte var jude.

Hör han inte hur oanständigt det låter?

Nu träder Norén i tjänst hos den snaskpress han påstår sig förakta så djupt. Det privata upphöjt till norm, allt enligt det pretentiösa mottot: min skit är ditt guld.

Förr anklagades litteraturforskarna för att rota i författarnas tvättnotor. I dag är det författarna själva som auktionerar ut sitt lortiga linne till högstbjudande. Det lönar sig, det stora förlaget tvättar pengarna.