Det finns två frågor man inte får ställa i konstvärlden om man vill framstå som någorlunda initierad. Den första är: Vad är konst? Det andra är: Vad är bra konst? Samtidigt är det precis de här frågorna som alla laborerar med i det fördolda. Det är svårt att komma åt de oskrivna reglerna, men de finns där, även om de befinner sig i en evinnerlig omskrivningsprocess.
Nu har Lars Vilks. som älskar att fördriva sin tid med att reta gallfeber på såväl muslimer som folk i största allmänhet och inte minst den så kallade konstvärlden, kommit ut med en bok där han försöker blicka in i denna världs innersta mekanismer. Den svengelska titeln ”ART: den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten” sträcker sig över en tecknad bild på den huvudlösa segergudinnan Nike från Samothrake.
Boken börjar ironiskt ödesdigert: ”Konstvärlden har aldrig fel. Allt som man önskar veta om konst kan man få veta genom att konsultera konstvärlden.” Vilks målar upp en strängt reglerad värld. Visst kan det uppstå konflikter, men det är ”sällan svårt att avgöra vad som gäller och vad som är underströmmar”.
Nu kunde Vilks ha passat på att skildra dessa konflikter, visa på att konstvärlden inte är en utan flera, som ibland överlappar varandra. Det är för mig ett stort mysterium varför Vilks, med tanke på hans långa erfarenhet i ”konfliktbranschen”, målar upp en så harmonisk och konsensusorienterad konstvärld där alla framstår som dumma får som springer åt samma håll.
Konstvärldens motor skulle då vara den institutionella teorin som hävdar att ”konst är det som konstvärlden säger är konst”. Det är ett resonemang som biter sig i svansen. För konstvärlden består ju av konstnärer, kritiker, curatorer, gallerister, museifolk och redaktörer som både samarbetar och motarbetar varandra.
Vilks stora problem är att han har fastnat i en paranoid diskurs som ser konstvärldens makthavare som en bunt korrupta och inkompetenta individer som inte vågar tänka fritt. Men med en sådan bild glömmer Vilks det viktigaste av allt – konsten, som för mig är en helt annan värld. Vilks gör Häntextra av Bourdieus fältteorier, och det är verkligen synd, för en bok som blickar in i konstvärldens kulisser skulle verkligen behövas.
Vilks skrider fram i texten likt en till synes oberörd cyniker som spottar ur sig självklarhet efter självklarhet, utan att en enda gång gå emot sina egna övertygelser. Han stirrar sig också blind på Artfacts lista. Den bygger på hur många institutioner som visar konstnären just nu, men säger ingenting om varken konstens, institutionernas eller utställningarnas kvalitet.
Jag kanske misstar mig, men jag har alltid haft en stark känsla av att Vilks är en sårad romantiker, som helst av allt skulle föredra att bygga sina babelsliknande klättertorn. Denne romantiker blev folkkär med Nimisbygget. Fast det räckte inte. Han ville också bli accepterad av konstvärldens innersta kretsar, men Muhammedkarikatyren blev i stället vägen ut. Den historien nämner Vilks inte en enda gång i boken.
Vilks försöker också rama in den samtida konsten med grova förenklingar, som att innehållet alltid är primärt och det estetiska sekundärt. Men dessa förenklingar är inte bokens största problem, utan det faktum att Vilks köper den institutionella konstteorin rakt av, utan att ifrågasätta den viktigaste ståndpunkten av alla: Att konsten skulle vara en västerländsk uppfinning från sent 1700-tal då Kant grundlägger sin estetiska teori om att konsten blir till först genom sin frigörelse från beställare och publik.
Den institutionella konstteorin avfärdar större delen av konsthistorien som ickekonst, allt från grottkonst till renässansens fresker och utomeuropeisk konst. Det är ett subtilt maktmissbruk som delar in världen i vi och dem, högt och lågt, ute och inne.
Nej, om det är något vi behöver så är det en konstteori som kan presentera och analysera konstvärldens inneboende konflikter och fånga in konstens alla arter och avarter, dess politiska sprängkraft och förmåga att bygga nya ordningar.