När Adam och Eva tog för sig av kunskapens frukt blev straffet hårt. De fördrevs ur Edens lustgård och tvangs för evigt att slita i sitt anletes svett.

Det är i alla fall så första Mosebok förklarar människans eländiga livslott. Men enligt författaren Lasse Bergs nya bok stämmer det också till nästan punkt och pricka med vetenskapens nuvarande ståndpunkt: efter forntidens paradis kom historiens helvete.

Hans förra bok, ”Gryning över Kalahari” från 2005, var en essäistisk reportagebok som borrade sig ner i vår förhistoria med hjälp av arkeologins, genetikens och antropologins senaste rön och kom till slutsatsen att släktets urtid i Afrika i sanning varit ljuvlig. Sköna årmiljoner som formade oss till dem vi är i dag.

Har forskarna rätt är vi alltså skapta för ett minimum av arbete och ett fredligt liv i små, ständigt samtalande flockar. Vår nedärvda moral får oss att gilla empati, vänlighet och ömsesidig hjälp och ogilla förtryck, ojämlikhet och hierarkier. Sådant som chefer och dominant ledarskap svär helt mot vår natur.

I vårt innersta är vi kort sagt hippier som helst vill vara på evig strandsemester, och det känns ju helt rätt på något sätt.

Ändå var bokens budskap intressanta, för att inte säga revolutionerande nyheter. I nästan all känd vetenskap och litteratur som tas på allvar hade människan dessförinnan brukat beskrivas som född aggres­siv, krigisk eller rentav ond. Man hade dragit slutsatser av vår egen, erkänt våldsamma historia eller jämfört med nära släktingar i djurvärlden, helst schimpanserna och deras eviga konkurrens om sex och makt.

Men om vi nu är så glada skitar, som Lasse Berg uttrycker saken – hur ska man då förklara att allt gått så illa sedan?

Svaret kommer nu i den spännande uppföljaren: ”Skymningssång i Kalahari”. Där beskriver Berg med ungefär samma metod vad man tror hände efter att några hundra människor för så där 60 000 år sedan tog sig ut från Afrika. En episk rysare av verkligt bibliska dimensioner: Herren höll allt han lovat att drabba männi­skan med.

Immigranter­na på den nya kontinenten var flera gånger på väg att stryka med i istidernas brutala klimatförändringar. I Mesopotamien, där flera föregångare till våra tiders sädesslag växte vilt, kom några nödställda nomader för första gången på att man kunde ta hem stråna, sätta i egen jord och samla skörden i lador.

Där och då föddes jordbruket – en succé för överlevnad i tuffa tider, skulle det visa sig. Men priset var ohyggligt: ur sådden spirade nämligen också i stort sett allt ont som sedan förföljt mänskligheten.

Ur jordbruket? Modernäringen? Inte heller det stämmer precis med vad man fick lära sig i skolan. Där var ju plogen fredens symbol, och det sunda arbetet med jorden alla goda dygders upphov.

Men historien som vetenskapen nu pusslar ihop den ser faktiskt ut ungefär så. På några tusen år kom den gröna revolutionen att förändra allt. Ur odlingar uppstod ägor, ur bofastheten ägodelar och markens överskott gav den ackumulation av mat, jord och produktionsmedel som kom att bli exploateringens Big Bang.

De längst ner födde snart inte bara sig själva utan även herrar, byråkrater och präster. I nästa steg växte också det vi kallar kultur och framsteg: skriftspråk och högre kunskap, handel och städer. Och ju större civilisationerna blev, des­to mer kunde de breda ut sig och med vapenmakt kuva nya folk.

Historien, som vi känner den, var född.

Vi överlevde och uppfyllde jorden, precis som Gud sagt – men de arkeo­logiska lämningarna talar ett bis­tert språk om vilka fruktansvärda uppoffringar det kostade oss.

Människorna i det afrikanska paradiset levde lika länge och var lika långa som vi i dag, skelettfynden är ofördärvade och bär inga spår av våld. Den jordbrukande människan, däremot, visar redan från början upp både karies och svåra förslitningsskador. Hon blev kortare och drog på sig smittsamma sjukdomar som uppstod ur trängsel, ohygien och onaturlig samvaro med husdjur.

Eva, sa Gud, skulle underordnas mannen. Även så blev det: den nya arkeologin lämnar inte mycket utrymme åt Elin Wägners drömmar om forntida band mellan jord, fred och kvinnomakt. Tvärtom uppstod ur jordbruket den arbetsfördelning som förslavade den dessförinnan rätt jämställda kvinnan. Det är också i samband med det tidigaste jordbruket man första gången finner krigets typiska märken: storskalig slakt och massgravar.

I själva verket, skriver Lasse Berg, är det inte förrän under de allra senaste femtio årens stora globala framgångar som vi börjat hämta oss från följderna av de helvetesplågor som jordbrukssamhället en gång gav oss.

I dessa yttersta tider har världen alltså till sist ändå blivit bättre. Kanske skulle vi en vacker dag till och med kunna återskapa vårt ursprungliga hippieparadis – men tyvärr hotar oss nu Herren som bekant med nya klimatkatastrofer.

Det är ett nöje att läsa Lasse Berg. Han har en otvungen stil och berättar lika medryckande om egna erfarenheter i öknar och regnskogar som om vetenskapliga rön och möten med forskare. Han har en smittande optimism och gillar allt som talar för människans trevlighet. Ibland blir han överentusiastisk och man blir osäker på om det är vetenskaplig upptäcktsresande eller en godhetens missionär han helst vill vara.

Men även i det är han en befriande motvikt till alla de sociobiologer och evolutionsforskare som så länge och ihärdigt försökt göra människan till slav under våldsamma och själviska gener.

Få har skrivit så inspirerande, hoppfulla och personligt engagerade böcker om vår tid på jorden som Lasse Berg. Han är en sann humanist, och om det fanns ett populärvetenskapligt Nobelpris borde han genast få det.