Lasse Wierup och Erik de la Reguera ger journalistbegreppet ”muckraking” en mycket konkret innebörd.
Under tidiga morgontimmar lördagen den 16 januari 2010 låter de mäta halterna av kokainslagg i avloppsvattnet från Stockholms innerstad och södra förorter. Kokainsnortare kissar bland annat ut restprodukten benzoylekgonin. Genom att analysera avloppsvatten kan man därför få en uppfattning om hur mycket kokain som konsumerats på och kring traktens toaletter.
Med förförisk exakthet anger Wierup och de la Reguera den samlade kokainkonsumtionen i centrala och södra Stockholm denna natt till 330 gram, det vill säga till mellan 2 000 och 3 300 doser.
Med reservation för att ett par ingångsvärden här är ungefärliga – hur stor är en dos? hur utspätt var kokainet? – är denna hårdvetenskapliga analys ett fint utryck för de två reportrarnas ambitioner.
Detta är avsett att vara den heltäckande berättelsen om kokainet – från buske till bardisk, från fattigböndernas små odlingslotter i Chapare i Bolivia till kloaktunnlarna i Stockholm.
Detta är också ytterligare ett exempel på att samtidigt som dagspressen genomlider en svår identitetskris firar svensk journalistik den ena triumfen efter den andra i bokform.
Visserligen kan Wierup och de la Reguera ibland inte låta bli att undervisa med hela pekpinnen, lite grand som allvetande 1800-talsförfattare; som vi redan har sett, som vi snart kommer att se och så vidare … De kan någon enstaka gång också demonstrera en övertro på cliffhangers; så till exempel överges kokainrookien Patrik med den hoprullade sedeln i näsan på sidan 29 och först på sidan 451 får den ordningsvakt som bultat på toalettdören öppna den. Då har läsaren hunnit få en del annat att tänka på.
Men med dessa randanmärkningar avklarade måste det sägas att ”Kokain” är oupphörligt spännande.
Reportrarna vänder och vrider på de vita kristallerna; skriver deras historia, lyfter fram en tidig entusiast som Sigmund Freud, påminner om koksvurmen i 20-talets Stockholm, intervjuar både partykokainister och heltidskokainister som varit i helvetet och vänt, söker upp kändisar som figurerat i knarkskandaler, besöker sydamerikanska kåkstäder och bergsbyar, rapporterar från kokainkrigets frontlinjer i Mexiko, låter Plura Jonsson ta död på all eventuell kvarvarande glamour kring dassdrogen genom att återge minnesbilder från tiden i ”kokainkarusellen” på 80-talet:
”… jag sitter på en krogtoalett och gråter för att jag inte sett att vasken där jag lagt upp mitt sista kokain varit blöt och att linan bara smält i väg.”
Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.
Erik de la Reguera bevakar Latinamerika för Dagens Nyheter. Lasse Wierup har varit kriminalreporter på DN och var en av författarna till den omtalade reportageboken ”Svensk maffia”. Genom att kombinera sina respektive specialkunskaper lyckas de båda reportrarna övertygande och pedagogiskt etablera ett orsakssamband mellan konsumtionen av kemiska kickar i väst och mordorgierna i Latinamerika. Utan kokainköpare inga kokainkarteller. Vitt pulver i näsan, blod på händerna. Svårare än så är det inte.
”Att Mexiko och andra latinamerikanska stater nu börjat tröttna på att betala priset för kokainkulturen i USA och Europa är logiskt. Varför ska de år efter år föra ett blodigt krig mot en fiende som ständigt får nya pengar från västvärldens festande unga?” Wierups och de la Regueras fråga är retorisk, men pockar på svar.
I kokainindustrin karikeras den råa och rena kapitalismen. Kokainet är som oljan. Marknaden omättlig. Vinsterna oerhörda. Krigen om kontroll över råvaran och transportvägarna skoningslösa.
För många oljeländer har rikedomen varit en förbannelse snarare än en välsignelse. Ofattbar rikedom för de få, våld och förtryck för de många. Kokainstaterna präglas i än högre grad av detta mönster. Colombia har länge härjats och plundrats av kleptokrater, gangsterkarteller, paramilitära slaktare och knarkgerillor.
Nu är också Venezuela på väg att bli ett slagfält i kokainkriget, sägs det i reportaget. Och i Mexiko, sedan länge det stora transitlandet för kokainet, kämpar de demokratiska strukturerna en ojämn kamp mot välorganiserade och skrupelfria kriminella syndikat som Zetas, en privatarmé uppbyggd av före detta militärer.
Den klassiska mardrömmen kan snart vara verklighet: stat och maffia går upp i varandra och blir en maffia med statens alla maktmedel, en stat med maffians hela hänsynslöshet och girighet.
I dag arvoderas ett mord med runt tusen kronor i gränsstaden Ciudad Juárez. Tänker vi oss att offret är en man på 70 kilo betyder det att hans liv kostar knappt ett och ett halvt öre per gram. I Europa ligger marknadspriset på kokain upp mot tusen kronor grammet. Räknar jag rätt betyder det att ett kuvert kokain i Stockholm är värt drygt 65 000 gånger så mycket som ett människoliv i Mexiko. De häftiga krognätterna har sitt pris. Wierup och de la Reguera ser till att inga poster i bokföringen glöms bort. Också kurirerna som dör med en sprucken kokainkondom i magen ska föras in i kostnadskolumnen.
Så många offer, för ett så kortvarigt rus.
”Kokain” är en arg bok. En känd DN-skribent åker fast för kokaininnehav. Till skillnad från kända sångare och skådespelare och idrottsstjärnor får han förbli anonym i Stockholmspressen. Också det tycks göra Lasse Wierup och Erik de la Reguera arga.
Man förstår den ilskan bättre när man längre fram i boken får veta att 2009 mördades tolv journalister i Mexiko, de flesta av dem därför att de ”retat upp en kokainkartell”.
Erik de la Reguera är reporter på Dagens Nyheter. Därför bad vi Per Svensson, kulturskribent i Sydsvenskan, att recensera boken.
Läs mer:
Lasse Wierup: Ungdomar som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain
Medelklassen – kokainets nya offer