Leif GW Persson går en match med döden i sin nya deckare. Den numera pensionerade chefen för Rikskriminalen, Lars Martin Johansson, får en stroke redan på sidan elva. Det hindrar honom inte från att nästan omgående, på kryckor och med vänster hand eftersom den högra är obrukbar, börja privatspana. Hans neurolog har tipsat honom om ett ouppklarat flickmord.
Yasmine Erdogan, 9 år, våldtogs och mördades den 14 juni 1985. Mordet preskriberades bara 23 dagar innan preskriptionstiden för mord avskaffades den 1 juli 2010. Kanske är det därför Johansson får så blodad tand.
Vi rör oss alltså i nuet. Fallet blir löst den dag som i dag är, precis till bokens recensionsdag. Johansson startar spanet redan från sjuksängen och har snart hjälp både av den unga, söta men monstruöst tatuerade Matilda, en pigg ordning från den utopiskt välvilliga privata hemtjänsten, och av ”Lilldrängen” Max, 23-årigt ryskt barnhemsbarn i 100-kilosklassen. Samt parhästen och pensionärskollegan Jarnebring. Sjukrummet blir ledningscentral och polisjargongen sitter som en gammal uniformsmössa. Att Yasmineutredningen förra gången sjabblades bort av ärkefienden, den lille idioten Bäckström, hör också till när drivkrafterna ska friläggas.
Hos Leif GW Persson sker allting på ytan. Texten består nästan enbart av lakoniskt korthuggna repliker. Resten är ett torrt rekapitulerande av vad som händer. Personer beskrivs med fasta, på rent Homeriskt vis ständigt återkommande epitet. Bekvämt om man vill förlänga historien utan mycket ansträngning. Då och då förekommer kortare inre monologer, dock är de sällan intressantare än replikerna: ”Vad fan menar han? tänkte Johansson.” ”Vad är det som händer?” Vi kommer inte djupare ens när Johansson i dödens närhet upplever känslosvall. Ett gruskorn i svalget bara – som manligt sväljs bort.
GW, som han kallas på löpsedlarna, utstrålar samma tillbakalutade arrogans när han skriver som när han framträder i tv, och förväxlar som alltid sin dystra sarkasm med humor. Om han hatar poliser eller bara låter sig eggas av den enfald, rasism och reaktionära kvinnosyn han tillskriver dem, går inte att avgöra. Stilen påminner om hårdkoktheten hos en Chandler eller, hårdast av de hårda, Joseph Wambaugh, men bara vid första anblicken. Hos Persson har glöden under det lakoniska falnat, om den någonsin funnits. Passionerad är han bara när han skriver om mat, då doftar och fräser det om texten.
Men deckarläsare är sällan kräsna. Det kanske inte ens är litteratur vi vill ha. Gåtan, skarpsinnet, själva tävlandet om att hinna före med svaren är viktigare. Och som intrigbyggare hör Leif GW Persson definitivt till de skickligare. Utredningsarbetet i ”Den döende detektiven” måste visserligen räknas till den av honom själv förkättrade genren ”privatspanande”, men det förlöper metodiskt och fängslande, ungefär som en sudoku. Rutorna fylls i en efter en fram till det obevekliga slutet, som faktiskt är ovanligt och det mest överraskande i boken.