Leif G W Persson blev genom sin klassresa expert på att erövra nya koder och kulturer. Ann Heberlein läser en berättelse om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls.
Leif G W Persson, kriminologen, författaren, kändisen, har skrivit en berättelse jag känner igen. Den där resan han beskriver är också, delvis, min: från arbetarklass till besutten, från proletariatet och fädernas kroppsarbete till akademins abstrakta tänkande, ur akademins instängda värld ut i den mediala offentligheten, från forskare till författare, från expert till folklig.
Grabben från kvarteret New York på Gärdet har gjort flera resor. Klassresan är bara början, förutsättningen för det som följer: ett liv präglat av rastlöshet, nyfikenhet, framgångar men också bakslag. Leif G W Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. Det blir klassresenären expert på, att erövra nya koder och kulturer. Likt en kameleont lär man sig iaktta och härma, tonfall, uttryck, maner.
Den där paradoxen – hemlösheten parad med den berusande känslan av att smälta in i alla sammanhang – präglar Leif G W Perssons berättelse om sitt liv. Det som en gång var hemtamt och bekant blir så småningom främmande och det som varit okänt blir självklart. Det finns en sorg i det, kanske skam: att man övergett det liv som varit föräldrarnas, att man vänt sitt ursprung ryggen, att man valt något annat. Som om det liv förfäderna levt inte duger. Det man lämnat kan man aldrig återfå. Ett tillstånd man övergivit går inte att återskapa. Ändå försöker man klänga fast i det förflutna, upprätta det liv man valt bort, hjälteförklara dem som stannat kvar, som levt och lever ett liv man själv avfärdat.
Leif G W Persson hymlar inte med att pengar var och är en stark drivkraft. Han ville bort från den trånga lägenheten på Tegeluddsgatan, han ville gå på dyra restauranger och bjuda vackra kvinnor på drinkar, han ville ha det som klasskamraterna på Norra real hade: pengar, status, bildning och makt. Driven av en enorm hunger rusar den unge Leif genom skolan och universitetet, erövrar världen bortom Gärdet bit för bit, fjärmar sig alltmer från far och mor och arbetarklassen.
Nu, flera år efter faderns död, ångrar han det. Att han varit så upptagen med att leva sitt eget liv att ursprunget, läs pappa, inte fått plats. Den ångern är sannolikt förklaringen till att Leif G W Perssons självbiografi i stora delar är en tämligen okritisk hyllning till pappa Gustav. Gustav beskrivs som en rejäl karl, en omtänksam far, en riktig arbetare, stor och stark fram till olyckan som förändrade hans liv. En sprängsten på trettio kilo rakt i skallen under arbetet med att bygga tunnelbanan genom Stockholm. ”I det ögonblicket slits tryggheten ur bröstet på mig, gör det för gott och lämnar kvar ett svart hål som jag fortfarande lever med”, skriver Leif G W Persson.
Han återkommer till det svarta hålet, ångesten som han försökt döva med arbete, alkohol, mat, kvinnor, framgång, en ångest som kan vara förlamande men också drivande, något som tydliggörs i beskrivningen av den så kallade Geijeraffären.
Driven till det yttersta av anklagelser och förtal, svek och misslyckanden åker Leif G W Persson till sommarstugan för att avsluta sitt liv. Han förmår emellertid inte fullfölja sin plan utan återvänder till Stockholm, rycker upp sig och beslutar sig för att skriva en roman för att hämnas i stället för att ge upp. ”Grisfesten” blir en enorm framgång och början på ett långt författarskap, kantat med både priser och rejäla inkomster.
”Varför pratar du alltid om pengar, pappa?” frågar hans yngsta dotter och han tänker ”för att jag inte levt som du, för att jag aldrig hade några när jag var lika gammal som du”. Ja, tänker jag, för den som växt upp utan allt det där medelklassen tycker är självklart hotar ständigt möjligheten att allt kan tas ifrån en. Därför är man ständigt upptagen med att bevisa – att man duger, att man hör till, att man har allt det som man ska ha, att man är bra nog, helst bäst.
Leif G W Persson skriver i prologen att han vill skriva så ärligt som möjligt om sitt liv, inte undanhålla misslyckanden eller förstora framgångar. Samtidigt reserverar han sig – ”allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten”. Ja, vad gör man med det? Man kan ju bara berätta det man tror är livet, eller hur? Bara återge det man minns, så som man minns det. Något annat kan man inte kräva. Varje människa äger sin egen berättelse, och som läsare får man ta emot det som ges, även om det finns revor i berättelsen.