Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Leif GW-roman utan skrämselhicka

Foto: Thron Ullberg

En terrorist smider ondskefulla planer och tänker slå till vid det svenskaste tänkbara: nationaldagsfirandet på Skansen. Lotta Olsson läser en välskriven spionroman som drunknar i sitt allvar.

Leif GW Persson
”Bombmakaren och hans kvinna”
Albert Bonniers förlag

Nä, jag saknar inte Evert Bäckström. Hans trinda lilla skalle klarade inte riktigt av uppmärksamheten i "Den sanna historien om Pinocchios näsa", som kom för två år sen. Det blev för mycket parodi och för lite allvar, och Leif GW Persson är som allra bäst när han har allvaret som grund och humorn som lagom använd säkerhetsventil.

Nu har en allvarlig Lisa Mattei blivit huvudperson, och det var väl inte helt oväntat. Hon var Lars Martin Johanssons mest begåvade adept och är operativ chef vid den svenska säkerhetspolisen, en intelligent polis som vågar vända upp och ned på alla slutsatser när det behövs.

När de hemligaste av de hemliga kollegorna i England hör av sig får hon ett högst modernt brott på halsen. En terrorist smider ondskefulla planer och tänker slå till vid det svenskaste tänkbara: nationaldagsfirandet på Skansen, med en hoper av Sveriges främsta i både kungahus och regering närvarande.

Här någonstans kvider åtminstone jag plågat, ty spionromansgenren tillhör verkligen inte mina favoriter, och Leif GW Persson har lyckats undvika den hittills. Till och med när han skrev om Palmemordet blev det mer av hederliga polisdeckare och mindre politik-bakom-kulisserna.

Det händer något tråkigt med dramaturgin när berättelsen så att säga arbetar baklänges. I vanliga deckare står en bekymrad utredare vid ett lik och måste börja leta förutsättningslöst för att ha en chans att hitta mördaren som kan dölja sig där man minst anar det. Överraskningseffekter och blindspår står som spön i backen. Här blir det tvärtom, poliserna sitter och glor på en presumtiv brottsling som de ska försöka hindra från att begå brott. Det är inte lika dramaturgiskt lätthanterligt.

För all del, om någon ska lyckas gjuta nytt liv i spionromanen så ska det väl vara Leif GW Persson, och han låter i alla fall bli de värsta cynismerna som andra spionromanförfattare kan lägga sig till med (alla-är-i-grunden-skurkar-i-denna-onda-värld, ni vet). Dessutom låter han intrigen göra överraskande krumsprång då och då.

Men det verkar i alla fall vara rätt trist att bevaka presumtiva terrorister, kan man konstatera efter att ha följt Säpos noggrant utlagda bevakningsnät runt bombmakaren Abbdo Khalid och hans stora somaliska familj. Linda Martinez tar med sig en grupp kollegor och flänger till Eskilstuna, där de börjar stirra på en familj som verkar leva ett synnerligen fridsamt liv.

Familjen är givetvis muslimsk, och Leif GW Persson vädrar pedagogiskt alla upptänkliga fördomar mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Sen vädrar han lika pedagogiskt alla fördomar om svenskar, om kvinnor, om poliser och om människor på det stora hela. Och ingen kan beskylla Leif GW Persson för att vara för finkänslig, tvärtom: han brakar som vanligt på som en yster noshörning och ger utrymme åt allt som han vet att folk brukar säga.

Sen sopar han rent: i ett rättssamhälle ska inte fördomar stå i vägen för en rättvis tolkning. Folk är inte terrorister för att de är muslimer, inte mindre svenska för att de är mörkhyade, inte mindre vetande för att de är kvinnor. Alla har sina fördomar, även Lisa Mattei. Men man agerar inte utifrån sina fördomar, man agerar utifrån bevis.

Gång på gång skrattar jag torrt för mig själv åt Leif GW Perssons typiska, sakligt elaka formuleringar. Karln har en hel rävlya bakom örat. Det är också en välsignelse att läsa en författare med ett så säkert grepp om svenska språket; det hör sannerligen inte till vanligheterna i deckargenren.

Ändå är jag inte nöjd. Om Den sanna historien om Pinocchios näsa var alldeles för vildsint sprallig så är Bombmakaren och hans kvinna lika överdrivet allvarlig. Professor Persson resonerar fram och tillbaka, han berättar och förklarar om terror och svenska spioner, och glömmer bort det viktigaste: att berätta en bra historia.


Den sanna historien om Pinocchios näsa släpptes 2013. Foto: Fredrik Sandberg/TT

En bra spänningsroman ska ge läsaren skrämselhicka, och mot slutet ska man tappa andan fullständigt och riskera att dö av syrebrist. Och Leif GW Persson brukar kunna sånt bättre än de flesta, men här tappar han gång på gång bort sin berättelse eftersom han måste förklara så mycket. Det är som att han förlitar sig alltför mycket på sin berättartalang, och glömmer bort själva gestaltningen.

Personbeskrivningen är också stundtals problematisk. Nog för att den feta olyckan Bäckström blivit ett flugpapper för äldre manliga svenska fördomar, men Lisa Mattei behöver väl inte för den skull vara hans totala antites? Hon är klok, hon är genomtänkt, hon är till och med artigt och städat irriterad då och då. Hon är så väluppfostrat präktig att jag gnisslar tänder, hon får Pippi Långstrumps meskompis Annika att framstå som en förortsgangster.

Tacka vet jag hennes kollega Linda Martinez, som är rasande mest hela tiden och till råga på allt råkar ut för de präktiga blonda poliserna Kajsa Nilsson och Lina Jonsson, en samvetsgrann men korkad duo som åker runt i piketbuss med polisnallar som de frikostigt delar ut till menigheten runt Eskilstuna. Det blir några mycket fina scener där alla som kan sina Sjöwall-Wahlöö torkar en nostalgins tår ur ögonvrån och tänker att Kristianssons och Kvants fallna polismössor är upplockade igen, med Linda Martinez som en sentida men lika ilsken Gunvald Larsson.

Till slut kommer en flinande Bäckström in i handlingen i ett kort men entusiastiskt gästspel. Förstås.

Det blir spännande på slutet, och Leif GW Persson är en osedvanligt begåvad författare och föreläsare. Men jag önskar att föreläsaren hade fått lite mindre utrymme, för det tog alldeles för lång tid innan romanen tog fart. Mer än så vill jag ha av min favoritförfattare.

Fördjupning. Mer om GW:s polisromaner

• Goodbye, Evert Bäckström! Nu tar Lisa Mattei över. Kvinnlig stjärna i GW:s nya deckare. 

• Det amerikanska tv-bolaget Fox skrotar tv-serien ”Backstrom” efter en säsong. Kriminaldramat är baserat på Leif G W Perssons polisromaner om Evert Bäckström.

• Serien ”Den fjärde mannen” är uppföljaren till ”En pilgrims död”, och den är det allra bästa med hela tv-helgen. Johan Croneman, skriver om serien baserad på GW:s böcker. 

Läs mer. Bokrecensioner

• DN:s alla samlade bokrecensioner

Fakta.  Leif G W Persson

Ålder: 70.

Yrke: Professor i kriminologi, författare.

Familj: Hustrun Kim, sex barn och i skrivande stund åtta barnbarn.

Aktuell: Med nya kriminalromanen ”Bombmakaren och hans kvinna”. SVT håller också på att göra tv-serie av hans roman ”Den döende detektiven” samt en fristående kriminalhistoria där han själv skrivit själva grundhistorien. Dessutom medverkar Leif GW Persson själv i en dokumentär om tiden han växte upp i, som ska sändas i SVT över jul och nyår.