Franska Kongo i augusti 1953. Oroligheter pågår i både Indokina och Algeriet, ändå kan guvernören inte föreställa sig att kongoleserna skulle kunna kräva självständighet.
En natt bordas en flodbåt, lastad med kontanter, av en gåtfull, gudalik svart man. Mannen, båten och lasten försvinner i mörkret och det tropiska regnet. Några timmar senare skådas han av den fattige fiskaren Louzolo och hans son Matondo. Då har hans båt strandat och han själv landstigit på en stor ö mitt ute i Livingstonefallen, en plats dit ingen levande människa kan ta sig. Han bygger en hydda, tänder en eld, kastar sedlar i det skummande vattnet. Mannens uppenbarelse på ön ses som ett järtecken av kongoleserna, som flockas på stranden.
Samhället, som tidigare varit i skör jämvikt, hamnar snabbt i gungning. De svarta lägger ner arbetet, de vita barrikaderar sig, kaos hotar. Den unge kaptenen Jean Murat, flankerad av den kongolesiske sergeanten och chauffören Nlongi, får i uppdrag att lösa krisen.
Lennart Hagerfors växte upp som barn till svenska missionärer i Kongo och har skrivit flera böcker om Afrika. Han fick sitt stora genombrott 1985 med romanen ”Valarna i Tanganyikasjön”, en historisk roman om kolonialismens födelse, baserad på Henry Morton Stanleys expedition efter David Livingstone 1871. Hans nya bok, ”Mannen på ön”, kan ses som en pendang och ett försök att knyta samman berättelsen – denna gång med historien om kolonialismens upplösning. Men där ”Valarna i Tanganyikasjön”, som nu kommer i nyutgåva, var en mardrömslik odyssé genom mörkrets hjärta, är ”Mannen på ön” rakare, nästan pojkbokslik i sin berättarglädje.
Men den är bra. Perspektiven skiftar på ett flyhänt sätt mellan olika nivåer i det sönderfallande Brazzaville: den unkna tristessen och bedagade lyxen i guvernörspalatset, den välmenande madame Picots alltmer desperata försök att hålla reda på sina skolflickor i klassrummet (”i grammatiken, mina kära flickor, ligger friheten!”), byn där hövdingen och medicinmannen vill tvinga Louzolo att offra sin son som botgöring för den obalans som skapats av ”andens” uppdykande på ön.
Genom romanen löper det allegoriskt laddade partnerskapet mellan Murat och Nlongo. Fransmannen är svag och alienerad, drömmer om att få slippa svettas i sin fältuniform och kängor, längtar hem till lugnet och kafélivet i Paris. Nlongo är tystlåten och storvuxen, men växer genom boken till en folkledare och maktmänniska i det nya land som anas i horisonten. Den förändrade statusrelationen mellan de två männen manifesteras i det kvinnliga objektet Kitoko – i början Murats ”boy”, tjänsteflicka och älskarinna, i slutet Nlongos kvinna och urmoder för det självständiga Kongo.
”Mannen på ön” har ett distinkt tilltal bestående av lika delar realism, tragikomik och satir. Det modernistiska uttryck som ibland gjorde ”Valarna i Tanganyikasjön” väl manierad, har här lyfts ur berättelsen, formats till kortare prosadikter som fungerar som ett slags kapitelvinjetter (som man absolut inte ska skumma förbi). I läsningen av dem öppnas de suggestiva, mytiska dimensionerna i texten utan att berättelsen tappar tempot.
Visst blir det onödigt platt ibland, dialogen här och var styltig, figurerna alltför endimensionella – det sista inte minst i de farsartade beskrivningarna från guvernörspalatsets krigsråd, med gott om tacksamma karikatyrer på pompös, rasistisk och brutal kolonialmakt.
Men mest imponerar förmågan att skildra det koloniala Afrika utan skygglappar. I vår tid skulle de flesta dra sig för att skriva om, säg, byfolkets förmoderna mentalitet och andetro av rädsla för att förknippas med ”Tintin i Kongo” och nedlåtande andrifiering.
I stället går Hagerfors rakt på kärnan och visar hur det primitiva – bara det adjektivet är svårt att använda utan citationstecken i dagens diskurs – folkets framväxande nationalidentitet bygger på lika delar politisk medvetenhet och mytologi. Mannen på ön var, enligt författarens förord, en vandringshistoria i hans barndoms Kongo. Liksom Charles de Gaulle (som lämpligt nog figurerar i romanen) blev en nationell ikon för fransmännen, blir den gåtfulla mannen på ön i Hagerfors tappning den samlande, mytiska gestalt som påbörjar det kongolesiska folkets vandring mot oberoende.
I en tid där Afrika söder om Sahara ofta framställs som ett blodigt, vedervärdigt moras av svält och terror, behövs berättelser som kan bidra till en förståelse av kontinentens historia.
Med ”Mannen på ön” fortsätter Hagerfors att med stor skicklighet, och i det närmaste ensam i modern svensk romankonst, skildra den koloniala erfarenhet som även är vår.