I pr-strategernas tid behövs den hellsingska traditionen mer än någonsin. Mats Kempe och Martin Nyström hyllar en lika sinnlig som demokratisk poet, aktuell med två nya böcker.
60-talets du-reform i all ära, men jag har en känsla av att Lennart Hellsing har betytt mer för att demokratisera det svenska språket än kanske någon annan. Få har fått små barn att jonglera så lätt med de blytunga orden. Vuxenvärldens betitlade maktpositioner har tillsammans med ett knippe grönsaker rörts runt i grytan tills allt landat på en välbehövlig rotfruktsnivå och samtidigt stigit till poetiska höjder.
”Daniel Doppsko” trycktes första gången 1959 med svartvita bilder. I den här utgåvan har nyligen restaurerade färgversioner av Stig Lindbergs illustrationer tillkommit. ”Daniel Doppsko” lär vara Hellsings längsta prosaberättelse för barn. I smått surrealistiska kapitel flyter Daniel från Sålunda ut på sin byrå över havet i sällskap med sjöjungfrun Grönöga.
Den absurdistiska tonen är lätt som en västanfläkt, med de insprängda rimmade sångerna. Urspungligen skrevs texterna för radion. Lindbergs läckra bilder blir nästan omvänt anakronistiska i sin nutida retrokänsla. Men allt det här är egentligen ”beside the point”. Huvudsaken här är förlagets förtjänstfulla insats med att göra delar av Hellsings författarskap tillgängligt även för nästa generation barn. I Hellsings böcker finns det alltid fantastiska saker att upptäcka.
En av den svenska litteraturens allra viktigaste institutioner, skrivarkurserna på folkhögskolorna, borde ordna fler Lennart Hellsing-workshops och seminarier. Både för att se hur man kan förvalta den skatt som Hellsing räcker över, och för att ta reda på hur man kan föra den här traditionen in i framtiden. Och visst finns det yngre svenska poeter som dansar i Hellsings takt. Lotta Olsson är en av dem. Men i en tid då svensk politik kläs in i ord av olika reklambyråer så behövs det verkligen fler poeter som snubblar runt med precision bland marknadsstrateger och karriärcoacher, konditorivaror och mjölmat.