USA fascinerar inte som förr – det är det oerhörda som inträffat de senaste åren. En nation, en stormakt, som i mer än ett trekvartssekel höll den globala, kollektiva fantasin i ett järngrepp är på väg att reduceras till en serie banala tråkigheter. President Obama stormar ut från ett budgetmöte där han stirrat den republikanska idiotin i ansiktet. En folkmassa på Times Square jublar en natt i maj över att den amerikanska staten i kallt blod avrättat Usama bin Ladin, en folklig glädje med dödliga förtecken.
USA är på väg att bli både underligt tråkigt och permanent olycksbådande. Plötsligt läser man, i den förlamande rapporteringen från Norge, att Anders Behring Breivik i sitt ”manifest” mening för mening plankat den amerikanske UNA-bombaren Ted Kaczynski.
Litet till mans börjar en bild av USA byggas upp som påminner om orientalismens bild av den nyss så stillastående arabvärlden: USA förmår inte vara förnuftigt, landets traditioner tillåter det inte, och av den enorma haussen kring Obamas seger i presidentvalet återstår nästan ingenting.
Vad är USA tio år efter den 11 september? Under en dag sträckläser jag Lennart Pehrsons bok om läget i USA tio år efter terrordådet och när jag lägger den ifrån mig vid midnatt är det denna känsla som tar mig i besittning: Varför slösa tid på att begripa USA? Är det inte Indien, Brasilien eller Nigeria det börjar kännas mer viktigt att förstå? Det betyder inte att Pehrsons bok är tråkig, det är den inte. Pehrson har bott i USA sedan åttiotalet, arbetade länge som DN:s medarbetare i New York, och ger i sin bok ett underbart kikhål rakt in i det amerikanska – det vill säga i en politisk subkultur som tror sig vara på en gång både exceptionell och ett föredöme för världen.
Någon utmejslad tes driver han knappast och boken känns bitvis svårt ostrukturerad. Här samsas ingående skildringar av den neokonservativa klick som tar över i Vita huset under Busheran med tolkningar av countrymusikens hantering av terrordådet. Men han målar en myllrande detaljrik fresk över ett USA han känner så väl och missar aldrig en chans att dra trådar ner till de tidigaste uttrycken för en frihetstradition som vi sällan riktigt förstår oss på.
Och inte alltid heller amerikanerna. Pehrson påpekar det paradoxala i att det amerikanska folket, med sin grundmurade skepsis mot en överstark stat, kunde acceptera så långtgående inskränkningar i de individuella fri- och rättigheterna efter terrordådet, särskilt patriotlagen (som Obama senare förlängt).
På Tepartyrörelsens manifestationer kan den amerikanska högerpopulismen ta sig direkt komiska intryck: en ilsken partyaktivist reser sig upp och kräver av den republikanske senatorn att en klåfingrig stat ger fan i att röra vid Medicare – alltså det statliga välfärdsprogrammet!
”Tio år efter 11 septemberattacken framträder ett mönster där USA i flera avseenden försvagats som supermakt”, skriver Pehrson på de sista sidorna. Då har han i ett tidigare kapitel gått igenom USA:s växande skräck för att bli akterseglat av Kina.
Och där någonstans, efter 355 sidor, är det som om denna bok till slut gör någonting med mig: Jag förstår vad det är som definierat mig, min tid, under de senaste tio åren. Det här är krigsår. I tio års tid har vi ständigt hört krigsdånet på avstånd, i Afghanistan, i Irak, i Libyen. Vi har förskräckt oss över terrordåden som svept genom världen, men än mer har vi på ett kusligt sätt vant oss vid att militära insatser blivit självklara. När de första döda svenska soldaterna flögs hem från Afghanistan, i kistor svepta i den svenska flaggan, fick även vi en liten aning om hur krig och militarism snabbt föder nationalistiska och patriotiska känslor: Vi måste hålla på våra pojkar där borta!
Bushadministrationens krig mot terrorismen och två anfallskrig har på ett fullständigt genomgripande sätt definierat oss: massivt dödande, enorma flyktingvågor, otaliga övergrepp på enskilda människor och över hela linjen – från Pakistan till Sverige – urholkning av medborgerliga fri- och rättigheter.
Den konservativa tryckvåg som kriget mot terrorismen skickade över världen tog slutligt död på en begynnande vänstervåg och gav dessutom en sista förblindande ekonomisk boom till en krisande kapitalism genom de gigantiska underskott – en sorts keynesianska krigsstimulanser – som Bush gladeligen tillät.
Eller som en rådgivare i Vita huset (troligen Karl Rove) deklarerade: ”Vi är ett imperium nu, och när vi agerar, så skapar vi vår egen verklighet.” Den imperiala verkligheten sprack den 14 september 2008, när finanskrisen detonerade.
Den våg av islamofobisk högerextremism som sköljt genom västvärlden har närts av USA:s anfallskrig. Att så många hoppade till när det stod klart att en ”etnisk norrman” – konservativ och kristen – begick de fruktansvärda politiska terrordåden i fredags säger något om hur programmerade vi blivit att alltid förvänta oss islamistiska hot. Ja, när orden ”blond” och ”lång” först nämndes i rapporteringen kändes det i kroppen hur tio år av amerikansk krigföring mot terrorismen styr hela vår perception.
Och nu då? Vi går längs stränder där vrakdelar från en förlist världsordning driver i land. 2009 for president Obama till Köpenhamn för att försöka stärka hemstaden Chicagos OS-ansökan på internationella OS-kommitténs möte. Han möttes av pinsamma frågor om hur öppet USA numera är för utländska besökare och OS 2016 gick i stället till Rio de Janeiro.
Men USA:s kris är naturligtvis hela västvärldens kris och om USA är fjättrat i sin skattesänkarfanatism så sitter Europa med eurons tvångströja. Den arabiska revolutionen, trots alla dess bakslag, gjorde både USA och EU förlägna. Och som Pehrson påpekar: Saudiarabiens största oljekund är inte längre USA utan Kina.
Västvärlden har bara sina klockor som just nu endast tycks räkna ner minuter och timmar. Tiden, den finns utanför USA och utanför Europa.