Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lennart Sjögren: De andra trädgårdarna

Poeten Lennart Sjögren ger tusan i vedertagna koder och söker i stället efter klarsyn. Mats O Svensson läser dikter som vänder sig mot idén om den harmoniska naturen.

Lyrik

Lennart Sjögren

”De andra trädgårdarna”

Albert Bonniers förlag, 53 sidor

 

Antropocen, ekopoesi, djurblivande, mörk ekologi, trans- och posthumanism: ser man inte dessa begrepp vart man än kikar där den samtida poesin diskuteras? Ibland kan jag drabbas av missmod när jag kommer över dessa ord; tänka att alla akademiska arbeten, alla texter, essäer, dikter och romaner som skrivits under det senaste decenniet om ämnet i slutändan inte är så mycket mer än intellektuella övningar som inte förändrar ett dugg. De är mode, och om det är något man vet om mode är det att det kommer nya moden som ersätter de gamla.

Om man ibland tänker så, men samtidigt intresserar sig för dessa frågor, oroas av förändringar i miljön, stigande havsnivåer, utrotningar av arter och ett allt osäkrare klimat – då är det en befrielse att läsa en ny diktsamling av Lennart Sjögren. Läsningen förskjuter perspektivet, för in en i ett tempo som inte är krisens, utan snarare livets.

Lennart Sjögren – född 1930, aktiv poet sedan nästan sex decennier – är nästan helt osynlig i diskussionerna kring poesins nya favoritobjekt: Naturen 2.0. Trots att han är den självklara föregångaren. Osynlig eftersom han är en poet som saknar teoretisk trovärdighet, eftersom han verkar ge tusan i de korrekta, humanvetenskapligt vedertagna kodorden. Sjögren är inte en poet som tar rygg på samtida filosofer eller upplever sig behöva ”dekonstruera naturbegreppet”. Under flera decennier har han mutat in sitt eget poesiområde: en nietzscheansk naturlyrik där det stora temat är naturens likgiltighet och nihilism.

Några rader jag läste för ett par år sedan i diktsamlingen ”Lövskogselegier” (1982) har satt sig, och kommit att tydligast sammanfatta Sjögrens hållning:

Mycket tyder på att livet

saknar i mänsklig mening:

centrum, betydelse, riktning.

Och det är en frihet.

Här finns ett sökande efter klarsyn, och en strävan efter att till varje pris sky sentimentaliteten. I nästan hela sin poetiska produktion har han arbetat mot idén om naturen som harmonisk. Världen hos Sjögren är inte lycklig, den bara är, och i detta är ryms grymhet, smärta och lidande, men också begär, njutning och skönhet – ord som för övrigt saknar mening i naturen själv.

I förra diktsamlingen, den kraftfulla diktsviten ”Kalla mig Noa” (2014), omdiktade Sjögren den bibliska myten om Noas ark och gjorde den till en historia om den ensamma människan, inte mot, men i den skoningslösa naturen. Här är inte Noa en högre stående och renhjärtad gestalt, utan en person av kött och blod med svagheter och tvivel.

I sin nya diktsamling, ”De andra trädgårdarna”, är Sjögren tillbaka i de kortare dikterna – vilket är lite synd, för det är i sviterna som han är som starkast och klarast, medan kortdikterna ibland lider av en lite finurlig dunkelhet. De andra trädgårdarna är de övergivna som en gång berörts av människan men vars rotsystem är äldre än henne, platser ”som inte frågar om lov att få finnas” men ”finns där ändå / och bjuder in till sig allt / som lever och är dött”, som det heter i titeldikten. Detta är en mycket typisk Sjögrensk plats, ett slags avsakraliserat Eden men som just därför rymmer något heligt. Där livet är som mest påtagligt, därför att döden redan märkt det med sitt fotavtryck.

Döden har länge varit närvarande i Sjögrens poesi men i den nya samlingen är den ännu närmare, det talas om ”livets korta dag” och att befinna sig längst ut på livets udde. Närheten till döden tycks ha gjort poeten än mer obrydd, gett dikterna ett än större lugn, och en ännu sakligare och krassare syn på livet. Inte ens när diktaren avstår från att slå ihjäl en fluga som satt sig på hans handled känner han något. Låter bara flugan suga klart, med insikten att hans gest inte ”gör skapelsen något gott”. Flugan fångas nog snart i en annan fälla, kanske lider en mera plågsam död.

Ja, så är livet, och så är döden, obarmhärtigt, men därför också rättvist. För i döden upphör alla graderingar som det heter i en smått fantastisk metadikt där Sjögren gör upp med naturlyrikens hierarkier. Han ger både hägern som ”är doftblå på vingen / och har en flykt som konungar” och den talrika kråkan som ”hackar sig fram bland kadavren” sitt bifall, därför att:

nog ska vi tillsammans ingå i döden

där graderingarna förhoppningsvis upphör

och poesin äntligen blåser bort.

Ja tack! vill man utropa, även som inbiten lyrikläsare.

Den första halvan av ”De andra trädgårdarna” är så bra att jag vid en första genomläsning funderar på om inte Lennart Sjögren visar – som så ofta denna poesivår – att gammal är äldst. Att han liksom Jonas Modig, Kjell Espmark, Marie Silkeberg och Eva Kristina Olsson, skrivit en av sina bästa diktsamlingar. Men mot slutet är dikterna inte längre lika stringenta. Poeten förlorar något av sin skärpa. Eller så växlar han bara över till ett annat tempo, som passar ett annat temperament än mitt. Och kanske är det, för att tala med Sjögren ”ingen stor sak att diskutera”. ”De andra trädgårdarna” är en värdig krona på ett betydande författarskap.