Tala om dynamisk duo.
Den ene är oäkting, klumpig och tjock, kan inte föra sig i salongerna utan uppför sig som "en icke inriden vildhäst", respekterar inte konvenansens lagar utan bekänner öppet sin beundran för en av samtidens mest hatade politiska gestalter. Tack vare ödets nycker och förslagna "vänner" ärver han en av landets största förmögenheter och äktar en av dess största skönheter.
Den andre är en kortväxt uppkomling från rikets utkanter som gör blixtkarriär genom att återställa lag och ordning efter revolutionens oreda, och därefter, tack vare sitt militära snille, lägger under sig nästan hela Europa. Men bara nästan. I öster återstår ett jättelikt rike, vars huvudstad han intar efter ett fruktansvärt slag som kostar 70 000, kanske 90 000 soldater livet. Och honom själv makten.
Pierre Bezuchov och Napoleon Bonaparte är två av huvudpersonerna i en av världslitteraturens i alla avseenden största romaner, Leo Tolstojs "Krig och fred". Den ene är påhittad, den andre verklig. Den ene är ryss, den andre fransman. Den ene rör sig i S:t Peterburgs och Moskvas salonger, den andre på Europas slagfält.
Ett har de gemensamt: båda är utbölingar. Ingen av dem är riktigt hemmastadd i eliten - trots att den ene blir Rysslands rikaste och den andre Europas mäktigaste. Det är något som skaver, som ger ifrån sig ett gnisslande missljud.
Det är på detta gnissel Tolstoj bygger sin roman. Han är inte den ende som pekat ut Napoleonkrigens historiedanande betydelse för Europa och världen, men ingen har som han förmått knyta ihop slagen vid Austerlitz och Borodino med societetsskvaller, frimureri och knäppskalliga ekonomisk-politiska enmansreformatörer.
Kort sagt, med lite gnissel: födelsen av en ny värld.
I romanen kommer våndorna till uttryck i språket. I "Krig och fred" duellerar man med ord betydligt oftare än med pistol och värja. Det är typiskt att när tjockisen Bezuchov hamnar i en riktig duell räddar han sig med ett vådaskott. Något liknande kan sägas om hans uppträdande i salongerna: vådaskott efter vådaskott. Så sett utgör han det strategiska geniet Bonapartes symmetriska motsats: tönten som snubblar sig fram genom livet.
I salongerna är det viktigare vem som talar och hur något uttrycks än vad som sägs. Formen är allt, innehållet betyder litet.
Den ryska aristokratin var ännu på Tolstojs tid lika hemmastadd på franska som på ryska. I de tidiga utgåvorna av romanen återgavs franskan som - franska. Först när författaren insåg att inte alla läsare obehindrat tog sig igenom dessa partier översatte han dem själv till ryska, med detaljerade karaktäristiker av romanfigurernas uttal.
Tsaren omgav sig inte bara med rysk- och fransktalande. Också tyskar - och för den delen, svenskar (Armfelt!) - deltog i maktintrigerna och krigskampanjerna. De europeiska hoven var noder i ett transnationellt nätverk. Tolstoj - liksom översättare Skott - har uppenbarligen haft väldigt roligt när han återger hur den tyska accenten med sitt tonande s slår igenom de högtidligaste tal. Eller när han uppenbarar de omätliga avgrunderna mellan de högadliga officerarnas ritualiserade retorik och de meniga soldaternas slang och bondska dialekter.
Av någon anledning kommer jag att tänka på när dåvarande statsminister Carl "Självfallet" Bildt bad om en lektion i Bingolotto av dåvarande spelgeneralen Leif "Loket" Olsson.
Men det är inte bara lustifikation. Språkkollisionerna är Napoleonkrigens verbala motsvarighet. De antyder Europas nya karta och att den inträdande tidsåldern är nationalstaternas. På ett liknande sätt utgör den dynamiska duon Bezuchov-Bonaparte stormsvalor för bördsaristokratins undergång och begynnelsen av en ståndscirkulation som ska leda till demokratins genombrott.
Låter det högtravande? Det är lätt att lägga pannan i historiefilosofiska veck när man skriver om "Krig och fred". Författaren gör det själv, allt oftare ju närmare slutet han kommer. Samtidigt är romanen själva ur-verket till det slags fiktion som man verkligen inte förknippar med Hegel & Co. Vilken såpopera kan tävla med tringeldramat mellan Pierre, hans kompis Andrej och den av de båda avgudade Natasja? Eller vilken actionrulle kan mäta sig med hur Napoleon lurar skjortan av de högfärdiga österrikarna, och själv vinner en pyrrhus-seger i slaget vid Borodino?
Tolstoj är en utomordentligt beskäftig berättare. Det är inget snack om vem som vet bäst. Oupphörligen påstår han saker om världen och människorna: "utseendet hos en människa som tycker om att ha det bra och vet hur det ska gå till", "i den ljuva ålder då en flicka inte längre är barn, men barnet ännu inte är flicka", "Furstinnan log så som de ler som tror att de kan sakerna bättre än de som de talar med".
Litteraturstudenter med intresse för genusteori har här en ocean att ösa ur.
Generaliseringarna ser ut som gammaldags fördomar, men är mer än så. Auktoriteten hos den berättande rösten undergrävs hela tiden. Det sker inte minst genom den mångfald av texter som är romanen: dialog, berättelse, brev, dagbok, historiefilosofiska utläggningar, metapoetiska betraktelser. Lästa tillsammans åstadkommer det något som känns som en skakning på nedre däck, ett knappt hörbart gnissel.
Den här versionen av "Krig och fred" har aldrig tidigare givits ut på svenska. Utanför specialisternas krets var det få som kände till att det fanns en tidigare, komplett version som dock inte publicerades i sin helhet förrän på 1980-talet, och då i en vetenskaplig, föga läsbar utgåva. Denna "ursprungsversion" har nu genom Staffan Skotts försorg gjorts tillgänglig för svenska läsare.
Utgivningen kan ifrågasättas med hänvisning till den princip som förordar författarens senast godkända version. När det gäller en så välkänd klassiker är det lätt att tillåta avsteg, och låta hugade jämföra ord för ord, rad för rad. Översättaren pekar i en efterskrift ut några av de viktigaste skillnaderna.
Det avgörande är ändå den mänsklighet - ja, jag kommer inte på något bättre ord - som drabbar en vid läsningen. Som i den här scenen när Pierre har förirrat sig ut i kriget, och förs till en fransk officer:
"De såg en stund på varandra och denna blick räddade Pierre. I denna blick, bortom krigsförhållanden och ståndrätt, uppstod en mänsklig kontakt mellan de två männen. I denna stund upplevde de båda otydligt många ting och föreställningar: att de båda var människobarn, att båda hade en mor, att de var älskade, att de själva älskade, att de varit förälskade och gjort både ont och gott, och yvts och fikat efter ära, och känt ånger."