Leon Larsson: ”En avgrundseld som sargar och förtär. Samlade verk”

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Litteraturrecension

Skribent: Leon Larsson

Titel: ”En avgrundseld som sargar och förtär. Samlade verk”

Utgiven av: Booklund

Bild 1 av 3
1931. Flera demonstranter sköts ihjäl av polisen vid protesterna i samband med strejken i Ådalen Foto: Scanpix
2001. Kravaller i Göteborg i samband med demonstrationer mot EU-toppmötet. Foto: Pontus Lundahl
2012. Poeten Johan Jönson möts av jubel på Dramaten när han läser att han vill skada överklassfamiljer. Foto: Henrik Montgomery

Inför 1 maj läser Jens Liljestrand den anarkistiske arbetarpoeten Leon Larsson från förra sekelskiftet. Och ser hur hans klasshat återigen får applåder.

Inför 1 maj läser Jens Liljestrand den anarkistiske arbetarpoeten Leon Larsson från förra sekelskiftet. Och ser hur hans klasshat återigen får applåder.

Mannen på omslagsfotot är vacker, med vågigt, yvigt hår och drömska sammetsögon. Han känns välbekant, som någon man borde känna igen.

Ändå läser jag honom för första gången, för Leon Larsson (1883-1922) är ingen särskilt känd författare. Tittar jag i min tjocka antologi över svensk poesi finns han inte representerad med en rad. I min uppslagsbok står han kortfattat omnämnd som ”den eldfängde järnarbetaren”, som framträdde i seklets början med ”revolutionärt uppviglande sånger” och medverkade i Hinke Bergegrens vänstersocialistiska tidning Brand. Inget mer.

Annons:

Ändå måste han ha haft en betydande läsekrets. Hans första diktsamlingar, som kom åren 1906–1908, såldes enligt forskaren Andreas Nyblom i 29 000 exemplar. Dessutom kan man nog vara säker på att de tunna dikthäftena lånades ut på arbetsplatser och fackmöten, skrevs av, lästes upp. En rätt betydande del av arbetarkollektivet bör ha kommit i kontakt med Larssons strofer. I dagens Twittersamhälle skulle man kanske säga att han ”blev viral”.

Så vad skrev han? En volym med hans samlade verk har i vår getts ut av ett rätt obemärkt förlag i Lund. Prosatexterna lämnar inget större avtryck, Larsson skriver prydliga och fantasilösa små noveller som ständigt berättar samma dystra historia om svält, armod och supande. Fattigdomen och misären vilar som ett tungt lock över skildringarna – flera av berättelserna slutar med att huvudpersonen tar livet av sig i de-speration eller hopplöshet.

Sedan kommer vi till dikterna, den genre där Larsson främst, om än alltså blygsamt, har lämnat spår i litteraturhistorien. Och herregud.

Av Fredrik Ekelunds kortfattade förord till samlingen framgår att Leon Larsson som sextonårig smedlärling i Malmö brände upp sitt eget sovrum, för att dölja att han skolkat från jobbet (planen var att säga till mamman och polisen att hans löning brunnit upp). Det är en märklig, drastisk handling av en tonårspojke som antyder en dragning åt pyromani. Den möjliga diagnosen sätter Larssons diktning i en intressant kontext eftersom elden är ett så starkt framträdande tema.

Elden och hatet.

Det börjar omedelbart med ”Hatets sånger”, där författaren berättar om sin outsläckliga vrede: ”en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är/Och i min egen själ har helvetet sin boning,/det är en avgrundseld, som sargar och förtär.”

Härifrån är dikterna en enda lång apokalyptisk mordbrandsfantasi. ”Vår lösen är endast: Tänd på, tänd på,/slå ned och förinta, förkrossa,/låt eldhavet högt emot rymderna slå,/ må lågorna världen förlossa!”

Leon Larsson skriver innan det modernistiska genombrottet en taktfast, rimmad dikt som med våra estetiska mått mätt framstår som gammalmodigt hurtig och trallvänlig – vilket gör det bloddrypande innehållet ännu mer groteskt:

Det är bättre vi dräpa var krämaresjäl

än att han skall av trälblodet suga.

Det är bättre att prästerna stenas

ihjäl

än att låta dem leva och ljuga.

Framåt, ja framåt, manar stormens

musik,

och spriden förintelsens bränder!

Ty fram över spillror och högar av

lik

går marschen till ariens länder.

Den som ser passagen om ”ariens länder” som en oskyldig romantisk schablon som inte bör förväxlas med rasteori eller protonazistiska idéer, kan läsa följande rader från dikten ”Vårt land” i samlingen ”Barrikadsånger” från 1908:

Vårt land, o vårt väldiga fädernesland

det ägdes av ockrande judar

och landet är fjättrat i kedjor och

band

och lämnat åt penningens gudar

[…] Men gjorde vi riktigt, vi söner

av svett

vi armodets svarta soldater,

då togo vi hackor och spadar och

spett

och rensade landet, kamrater.

En av dikterna i ”Barrikadsånger” gick så långt att den blev beslagtagen. Här går Leon Larsson loss totalt. Med uppenbar njutning och gott om slafsiga detaljer beskriver han hur adelsmän och präster ska avrättas, folkmassan gå runt och ”hugga i skälvande kött”. Männi-skorna från fattigkvarteren är en eldsprutande drake som ska släcka sitt hat i blod. ”tills allt lyser flammande rött.”

Leon Larsson, menar Ekelund, kan ses som den första ”riktiga” arbetarförfattaren – Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, som räknas som arbetarlitteraturens pionjärer, stammade båda från medelklassen. Ändå nämns hans namn sällan inom arbetarrörelsen. Jag förstår varför.

Nu ska man sätta sakerna i, som det heter, deras historiska sammanhang. Dikterna skrevs innan demokratins införande, i ett land där folk levde under hemska omständigheter tills de svalt ihjäl eller arbetade sig till döds. Klasshatet, inte antisemitismen förstås, men hatet är mänskligt och begripligt. Och hur som helst är det ju så länge sedan.

Däremot. Däremot.

I måndags var jag på den redan omskrivna samtalskvällen om klass som arrangerades av Dramaten i samarbete med Sveriges Radio. Fullsatt, folk står längs väggarna i Marmorfoajén, förväntansfulla efter Marie-Louise Ekmans inledande brandtal och moderatorn Alexandra Pascalidous patosfyllda berättelse om sin egen uppväxt.

Så kliver poeten Johan Jönson upp på scen. Lugnt och värdigt läser han en prosadikt om hur han en gång jobbade som hantlangare på en liten stensättningsfirma som anlade trädgårdsmurar i folks trädgårdar. Han läser om hur överklassfamiljerna är nonchalanta mot hantverkarna som arbetar i deras hem, hur de är arroganta och dåliga på att bjuda på kaffe.

Han berättar vidare om en ”mycket motbjudande” familj i Äppelviken, där han fantiserade om att ”runka och spruta satsen i tvättkorgen” när han lånade toaletten. Men i stället ”torkade jag vid ett tillfälle av min herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar.” Detta gjorde förstås inte saken bättre: ”Jag ville ju egentligen”, läser Jönson, ”och vill fortfarande, att de här personerna skulle skadas fysiskt”.

Publiken nöjer sig inte med att applådera artigt, som man brukar på Dramaten. De jublar. De falsettskriker, ”wuuu-hu!”. De klappar om poeten när han kliver av scen.

Jönsons senaste samling, ”med.bort.in” är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och 350 000 danska, som jag givetvis unnar honom (hellre det än att han fortsätter hemsöka Brommafamiljerna med sin herpeskuk). Nyfiken går jag och köper den. Det är stark, rå, utmattande lyrik, med återkommande beskrivningar av smärta, fattigdom och förnedring.

Och så hatet förstås. Han ser på fotboll och äcklas av att spelarna har högre lön än LO-medlemmarna och därmed är ”klassfiender”. Han hatar alla som bor på Södermalm. Han hatar grannarna som spelar musik. Han beskriver sitt ”kalla äckelhat” för Wanja Lundby-Wedin. Han önskedrömmer om hur Fredrik Reinfeldt blir skjuten i huvudet i direktsändning, ”hur skallen. smashas. sönder. liksom sprängs. inifrån.”

Så här ser klasshatet ut våren 2012. Men till skillnad från för drygt hundra år sedan är det inte en ung man med ett snärjigt förflutet och pyromana böjelser som sprider sina dikter i små häften, utan landets just nu kanske mest hyllade poet, vars tegelstenar ges ut på Sveriges största förlag. Han läser upp sitt hat på nationalscenen och får applåder. Hans misantropi är en chic vänsterpose.

Varför lämnade ingen salen i förakt? Sedan när blev hatet en legitim intellektuell hållning? Varför diskuterar vi inte ens det faktum att en uppburen poet fantiserar om mord på en statsminister?

Det finns en annan skillnad, bortsett från litterär kvalitet, mellan Jönsons och Larssons diktning. 1908 fanns visionen, utopin. Yxor och svärd skulle driva den gamla världen till undergång, rena den ”i blod och jättebrand”. Efter slakten – ”den röda domens dag” – skulle ett klasslöst samhälle införas. Revolutionen skulle leda till något bättre och vackrare.

Hos Jönson finns inga sådana illusioner. Socialdemokratin har förrått honom, kommunismen är död. Kvar finns bara hopplöshet och smärta. Och hat.

Jag är inte dum i huvet. Jag förstår att det finns en särskild regelbok för förtryckta grupper (senast viftad med av Athena Farrokhzad i en mästrande text i Aftonbladet) som ger dem carte blanche att romantisera våldet mot förtryckarna. Jag tillhörde dem som försvarade SCUM-manifestet på Turteatern. Jag tänker inte polisanmäla Dramaten. Jag tänker inte relativisera. Jag tänker absolut inte jämföra den svenska vänsterns retoriska gester med ondskan hos den fascistoida mördaren som just nu står inför rätta i Norge.

Med Leon Larsson förhåller det sig annorlunda. Det jag ser i ”Hatets sånger” är snarare en prolog till det europeiska 1900-talets alla katastrofer. Det är en aha-upplevelse, som att efter en lång vandring komma fram till urkällan. Alltihop – klasshatet, rashatet – bottnar i samma flöde, i drömmen om den renande elden, tron på att världen kan botas om fienden förintas. Massmordets perversa lockelser, kollektivismens hejaklacksramsor. Vi mot dom.

Och det är därifrån jag känner igen mannen på bilden, för jag ser honom ju överallt numera. Hatets sånger är på väg tillbaka. I Frankrike kläms båda presidentkandidaterna just nu mellan en höger som hetsar mot muslimer och en vänster som hetsar mot affärsmän. I USA ställs Ayn Rand-höger mot Occupy Wall Street-vänster. I Sverige väller mörkret över mig varje gång jag scrollar mig ner genom ett kommentarsfält – alltmedan tyckar- eliten uppe på hyllan tävlar i att kollektivt skuldbelägga muslimer och judar, feminister och kulturkonservativa. Räknar pojknamn i Malmö. Kräver kulturministerns avgång. Gräver sig lite djupare ner i skyttegravarna.

Det finns ett val. Och det finns en fortsättning på Leon Larssons historia. Kort tid efter att han skrev dikterna tog han avstånd från sina anarkistiska idéer (bland annat som en följd av Amaltheadådet 1908). I romanen ”Samhällets fiende” gjorde han upp med våldsromantiken. I stället för revolution valde han, och många andra, reform. Tack vare socialdemokrater och liberaler är det vidriga samhälle han levde i, några få generationer senare, ett av världens rikaste och mest jämlika länder. Vi byggde det tillsammans.

Jonas Jönson skriver: ”nittonhundratalet är/inte över; kan/aldrig gå över”.

Jag får lust att svara: ”du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven”.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Valresultat500
Grafik:Johan Andersson

 Siffror från hela Sverige. Från riksdag till valkrets. 115  37 tweets  72 rekommendationer  6 rekommendationer

HorbyPUFF500
Foto:Anders Hansson

 Största tappet. Inte ens kommunalrådet (M) röstade på egna partiet. 27  17 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

 Isabella Pettersson är Fis förstanamn i Stockholm. Partiet har ingen budget. 114  20 tweets  94 rekommendationer  0 rekommendationer

Isabella Pettersson
Foto:FI

 DN:s Viktor Barth-Kron. Men SD:s etablering i regionen blir det bestående intrycket.

 Alliansen styr Stockholms landsting. SD blir vågmästare. 145  39 tweets  106 rekommendationer  0 rekommendationer

 S får svårt styra Stockholm. Stora knäckfrågor. 14  5 tweets  9 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
mediepuff
Foto:Meli Petersson Ellafi​, Alamy, TT

 Så skriver utländska medier. Svenska valet får mycket utrymme. 178  17 tweets  161 rekommendationer  0 rekommendationer

reinfeldt3-144
Foto:Lotta Härdelin

 Som M-ledare. ”Mycket beror ju på åt vilket håll Moderaterna utvecklas nu.” 128  10 tweets  117 rekommendationer  1 rekommendationer

 Fortsätter förhandla med MP. Stefan Löfven ska föra samtal med V. 17  4 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

 För S-samarbete. Centern-toppar öppnar. 50  6 tweets  44 rekommendationer  0 rekommendationer

Lofven144
Foto:TT

 Karriärcoachen tipsar. Ministrarna behöver nya jobb. 248  22 tweets  224 rekommendationer  2 rekommendationer

 Så stor blir fallskärmen. För Reinfeldt och sällskap. 243  22 tweets  221 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
akesson500
Foto:Magnus Hallgren

 Därför gick partiet framåt. ”Vi har inte nått ut till de här människorna.” 316  28 tweets  287 rekommendationer  1 rekommendationer

  Statsvetaren Ulf Bjereld: Att Reinfeldt avgick under valnatten underlättar inte för Löfven. 190  29 tweets  161 rekommendationer  0 rekommendationer

bjereld144
Foto:TT

 Väljarna som bytte sida. Partierna som tappade väljare till SD. 810  14 tweets  791 rekommendationer  5 rekommendationer

 Här fick de 30 procent. På sju ställen får SD ingen representation. 155  35 tweets  116 rekommendationer  4 rekommendationer

sd144
Foto:Magnus Hallgren

 Kristina Lindquist: Läget kan närmast jämföras med Front nationals framgångar i Frankrike. 3745  160 tweets  3580 rekommendationer  5 rekommendationer

Iphone144
Foto:Ap

 4 miljoner lurar på ett dygn. Ingen hejd på intresset när Apple öppnade för beställningar. 15  4 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

 Vad vet du om Apple? Dags för quiz! 25  5 tweets  20 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: