Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lev Rubinstein: Ryska dagsedlar

Den ödmjuke anarkisten Lev Rubinstein samlar texter från 2014.
Den ödmjuke anarkisten Lev Rubinstein samlar texter från 2014.

Lakoniskt om Putins nya vardagslögner.

Prosa

Lev Rubinstein
Ryska dagsedlar
Övers Johan Öberg
Ersatz

Det är som en feberdröm, skriver Lev ­Rubinstein, att på nytt behöva formulera allt som i slutet av 60-talet var lika självklart för mig som multiplikationstabellen. Det är overkligt att behöva ta ­samma diskussioner nu, i Putins rike, som i Sovjet.

Den unga poeten Lev Rubinstein hittade syskonsjälar på den sovjetiska konceptkonstscenen. De bestämde sig för att det var bättre att försöka uppfinna sitt eget språk än att försöka tala makten tillrätta på maktens språk, som dissidenterna. Även om de respekterade dissidenterna och allt de gjorde, både konstnärligt och politiskt, förstod de sig inte på deras antisovjetiska språk – det byggde ju i någon mån på det sovjetiska.

Rubinstein och hans krets valde ett slags anarkistisk väg och ville hellre försöka uttrycka sig på ett sätt som var svårbegripligt för makten, i hopp om att irritera den. Det låter väldigt lyckligt och romantiskt när han berättar om den tiden. Att förhålla sig till Putins postmoderna diktatur och det nyspråk som väller ut från Kreml 2015 är svårare.

Lev Rubinstein är en ödmjuk 40- talist vars historiska perspektiv jag gärna lyssnar på, och det senaste året, sedan Ryssland annekterade Krim, har han trappat upp sitt underskruvat ursinniga bloggande på sajten grani.ru. Den specialutgåva med prosatexter som nu ges ut av det allt mer oumbärliga förlaget Ersatz, samlar i huvudsak inlägg skrivna under 2014 då kriget i Ukraina tilltog.

Rubinstein påminner ofta sina ­läsare om att man måste kunna skratta åt eländet, men han är inte direkt gapskrattande själv. Medan vårmånaderna går stegras hans förtvivlan, fast texterna förblir hela ­tiden eleganta – och de är översatta till ledig svenska av Johan Öberg. Med vilken slags språk ger man sig bäst på en president som ljuger folk rakt i ansiktet och som inte ens ljuger om att han ljuger utan bara svarar: än sedan då? Som en blinkning till fansen, och en maktdemonstration mot omvärlden – jag gör som jag, och bara jag, vill.

Det nya med Putins regim är att den använder sig av skamlöshet som medvetet grepp, konstaterar den gamla poeten. Även om vissa gamla diskussioner går igen är det pågående informationskriget ­något helt annat än den gamla sovjet­propagandan. Efter protestvågen mot Putin 2012 lade presidenten som bekant i en ny växel. Ibland ­ljuger han först. Nej, det är inga ­ryska soldater på Krim – och meddelar en ny version i ett senare skede när det passar honom – jo, visst var det våra män som gick in på Krim!

Såvitt jag förstår, skriver Rubinstein lakoniskt men inte helt uppgivet, är det inte ens propaganda längre.

För propaganda bygger ju på en uppsättning regler, grepp och ­koder – det var ett förvisso bisarrt men ändå avskilt och urskiljningsbart språk som människor lärde sig att tolka. Författaren Michail Sjisjkin skrev i höstas att Ryssland nu återvänt till Sovjettidens totala lögn. Att Putins ljugande bygger på det gamla samhällskontraktet som uppfostrat generation efter generation: Vi vet att vi ljuger och att ni ljuger och alla fortsätter ljuga för att överleva. Den lögnen var alls inte obegriplig, menar Sjisjkin, det fanns rent av en väldig vitalitet och överlevnadskraft i den.

Jag tror att Lev Rubinstein håller med sin yngre kollega om att lögnkontraktet har kommit tillbaka. Men det är något annat, värre, som han ser. Kommunistmaktens officiella språk liknade inte alls det man använde i vardagen. Det trängde inte in i en, skriver Rubinstein, det var ett sorgset oändligt regn, men det föll liksom bara utanför fönstret och droppade inte ner innanför kragen. Men nu talar Kremlmänniskorna samma språk som alla andra och det är det plågsammaste man kan tänka sig för en människa som vant sig vid att ord faktiskt betyder något.