Ständigt denna Alice! I mars kommer en ny filmversion av Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” i regi av Tim Burton med bland andra Johnny Depp och Anne Hathaway. I Stockholm spelas Alice som musikal och vårmodet välkomnar henne med smycken i form av utflipprade kaninberlocker och symbolmättade nycklar. Lewis Carrolls superklassiker från 1865 är i ständig förvandling och dyker upp i de mest perifera sammanhang. Det Carrollska Underlandet upphäver inte bara tiden och rummet, utan också tingen, tänkandet och medierna.
När berättelsen börjar sitter Alice bredvid sin syster på stranden. Systern läser i en bok, men den innehåller varken bilder eller dialoger. Alice tycker att den är tråkig. Hon saknar praktiken av språket, en möjlighet att skapa kontakt genom seende eller tal. När hon följer efter den vita kaninen och faller ner genom kaninhålet får hon vittring på en helt annan berättelse än den som ges genom i systerns trista lektyr. Den handlar om språk och makt, ord och logik, illusion och verklighet och kan beskrivas som dröm eller mardröm eller alltsammans på en gång.
Tolkningarna – både av ”Alice in Wonderland” och uppföljaren ”Through the Looking-Glass” (”Alice i Spegellandet”) – kan räknas i det oändliga och det vimlar också av kommenterade utgåvor av olika slag. Så spårar till exempel ”The Philosopher’s Alice” (1974) all identifierbar filosofi i texterna, vilket kräver flera hundra sidor.
Redan 1870 kom ”Alice i Underlandet” på svenska, då med titeln ”Alice’s äfventyr i sagolandet”. Översättaren var den numera glömda författaren Emily Nonnen. Hon hade träffat Carroll och av honom uppmanats att ”överflytta” berättelsen, som hon träffande skriver i sitt förord. För ”detta lilla arbete”, heter det vidare, har ju gjort lycka både i England och i flera andra länder.
I dag finns Aliceböckerna översatta till 125 språk. Bland senare svenska uttolkare märks barnboksförfattaren Gösta Knutsson och förläggaren Åke Runnquist, men den flitige Harry Lundin – som översatt så många barn- och ungdomsboksklassiker – förtjänar också att vara med på ett hörn.
Runnquists flytande översättning (1966), där han snillrikt försvenskat sånger och kulturella anspelningar, räknas av många som den bästa. Tidigare hade han också med Lars Forssell gett ut ”Snarkjakten”, en av Carrolls (i Sverige) mindre kända texter. Bägge böckerna illustrerades av Tove Jansson.
Att översätta Alice post-Runnquist torde vara en tuff utmaning, men när Christina Westman nu satt tänderna i Carroll lyckas hon hålla en egen ton. Den är direkt, följer hela texten och utesluter inte, som man ibland gjort, den inledande dikten om berättelsens tillkomst. Katten undgår dock inte ödet att bli omdöpt: hos Westman kallas den Lisa, hos Runnquist Missan. Men hos Nonnen och Lundin får hon behålla namnet Dinah – Knutsson försvenskar helt enkelt namnet till Dina.
Den nya svenska översättningen är stilfullt utgiven i samspel med den australiske konstnären Robert Ingpens bilder. En bok ska innehålla bilder och prat, resonerar Alice i berättelsens början. Man kan lugnt säga att illustratören Ingpen ger allt för att leva upp till det idealet. Han presenterar en energisk Alice, påfallande expressiv i kropp och ansiktsuttryck, helt i linje med berättelsens vindlingar mellan det välbekanta och det obekanta. Projektet är helt klart att göra Alice till en aktör i samspel med läsaren. Ingpen låter henne vända sig ut ur boken, som i en dialog, ofta på ett konfrontativt sätt. Munnen talar, ögonen är vidöppna. Gestalterna i bilderna zoomas ut och in och kan ibland komma påfrestande nära i detaljer och uttryck.
Men det ger tveklöst bildmässiga poänger till en berättelse som talar om logikens sönderfall och realismens triumf på en och samma förbryllande gång. Den stressade kaninen fångas mitt i språnget, hetsigt blickande på den klocka han plockat upp ur västfickan.
Boken har försetts med ett efterord av författaren Russel Ash som berättar lite om Carroll och om bokens tillkomst. Här finns också, vilket är värt en eloge, några återgivna sidor ur Carrolls handtextade manuskript. Det finns utgivet i faksimil – något som just Ash tog initiativet till – och bilderna ingår också i en del utgåvor, till exempel i Wordsworth Classics.
Carroll var alltså själv sin förste illustratör och satte därmed klara riktmärken för vilka ställen som skulle illustreras och hur. Den klassiske Alice-illustratören är givetvis John Tenniel som gjorde bilderna till den första utgåvan. Senare konstnärer – det finns runt 150 stycken – får vackert förhålla sig till dessa bestämda herrar. Tillsammans formerade de en repertoar av typiska Alice-motiv som tårarnas sjö, kaninens hus, mötet med kålmasken, krocketspelet, rättegången med mera. Men det ryktbara fallet ner i kaninhålet lämnades faktiskt utanför, och de många illustratörer som gett sig på det har landat i minst sagt skiftande resultat.
Ingpen gör för sin del en smart tackling av föregångarna och låter fallet representeras av rörelsen. Vad vi ser är Alice fallande kropp, hennes nedåtblickande ögon, kjolens vippning och fötternas beredskap att ta mark. Över huvud taget ter sig hans version av Alice som en sorts bokfilm, där gester, miner och rörelser får en viktig plats. Här arbetar en illustratör som breder ut miljöer och landskap över boksidorna och lägger ut färger över hela uppslag. Han ljussätter och fördunklar och anlägger gärna vidvinklar, som i den verkligt suggestiva gestaltningen av hattmakarens teparty.
Man kan inte annat än sugas in i den bilden och bli en, kanske ofrivillig, kanske frivillig, deltagare i den evigt pågående engelska tebjudningen. Nu närmast fortsätter den med Tim Burtons film, som är ett äventyr i 3D med en Alice som närmar sig tjugoårsåldern. Fantasin om Underlandet skapar ständigt nya berättelser. Var tid kan ha sin Alice.