Det var med viss förväntan som jag började läsa den holländska journalisten Linda Polmans bok ”Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår”. Baksidestexten utlovar en ”lysande reportagebok” om en företeelse som författaren kallar Ingos (International Non-Governmental Organisations), närmare bestämt de tusentals internationella hjälporganisationer som arbetar med humanitärt bistånd, ofta i krigs- och konfliktdrabbade områden.
Polman kritiserar korruption, girighet och slöseri inom vad hon kallar ”hjälpindustrin”. Ett angeläget ärende, om än lite riskabelt. Eftersom syftet med bistånd är gott kan kritiker utmålas som onda människor, som den internationella solidaritetens dödgrävare. Och efter att själv då och då ha arbetat som biståndskonsult vet jag att försök att avslöja korruption och ineffektivitet inte brukar uppskattas av den uppdragsgivare som beställt rapporten, och som motvilligt måste betala den kritiska konsultens faktura.
Ett problem i biståndssammanhang är att de som drabbas av svinnet sällan kommer till tals. Fattiga bybor som skulle få glädje av hälsocentraler har ingen aning om att mutkolvar på ministeriet lagt beslag på merparten av pengarna. De få utlänningar som har insyn i verksamheten är ofta själva biståndsfinansierade, och vet att ”whistle-blowers” inte står högt i kurs bland finansiärerna.
Just bristen på insyn och öppenhet gör det extra viktigt att granska hur biståndsmedlen används. Både skattebetalare och de som stödjer organisationer som Röda korset med pengar eller ideellt arbete har rätt att veta vad pengarna går till. Och girighet och missbruk kan jämföras med stöld från jordens allra fattigaste människor.
”Kriskaravanen” tar upp viktiga frågor. Är det alltid rätt att hjälpa? Kan hjälporganisationernas humanitära arbete förlänga krig? ”Hjälpen har blivit en stående ingrediens i krigsstrategierna”, skriver Polman. Hur rimmar den klassiska rödakorsprincipen om strikt neutralitet med det faktum att hjälpsändningar ofta beslagtas av en av de stridande parterna, och inte sällan av den mest skurkaktiga?
Polman ger exempel på missriktad hjälp. Ett kapitel handlar om hjälporganisationernas naivitet när det gällde flyktinglägret Goma i Kongo. Tevebilder världen över visade vad som antogs vara offer på flykt undan massakern i Rwanda. Men lägret härbärgerade inte offren utan gärningsmännen, det vill säga den hutu-milis och de civila hutuer som varit ansvariga för folkmordet. Med hjälp av humanitärt bistånd kunde hutu-extremisterna samla sina styrkor och göra dödliga räder in i Rwanda samtidigt som en mängd Ingos med journalister och fotografer i släptåg kunde slussas runt i Goma och få skakande bilder på hjälpbehovet.
Polman beskriver den symbios som ofta uppstår mellan hjälporganisationer som är beroende av publicitet för sina insamlingar och de journalister och fotografer som är ute efter reportage om mänskligt lidande. För att kunna utföra sitt jobb blir journalisterna ofta ”inbäddade” av sina värdar, som står för logistik och kontakter i katastrofområdena.
Men det är tråkigt att behöva konstatera att Polmans egen bok inte håller för en granskning. ”Kriskaravanen” innehåller en mängd befängda påståenden som underminerar trovärdigheten även i de avsnitt som eventuellt är sanna.
Till exempel skriver Polman att USA ”står på tolfte plats på listan över världens mest korrumperade länder”. Ingen källa eller specifik lista anges, och säkert finns det mycket korruption i USA, men om man går till Transparency Internationals lista återfinns USA på sjuttonde plats av de minst korrupta, av de 180 länder som rankats.
Om Världsbankens insatser kan man ha olika uppfattningar, och själv tillhör jag inte bankens beundrare. Men som läsare hajar jag ändå till när Polman, utan källhänvisning, hävdar att ”bankens egna efterforskningar 2005 visade att endast två procent av de egna projekten under de senaste fem åren hade omsatts i resultat”.
Konsulter inom hjälpindustrin går enligt författaren ”ibland även under beteckningen tusendollarsmän, med en hänsyftning på deras genomsnittliga dagtraktamente”. Om läsaren tycker detta är magert lägger författaren till: ”Ovanpå detta tillkommer kostnader för säkerhet, husrum, transport, middagar, etc.” Samt lön, förstås. Tillåt mig tvivla på att dessa tusendollarsmän existerar i sinnevärlden.
Polman hävdar, i sin djupa okunnighet, att den fattigdomsgräns på en dollar per invånare och dag som bland annat används i FN:s så kallade millenniemål inte tar hänsyn till skillnader i levnadsomkostnader mellan länderna. Mycket kritik kan riktas mot millenniemålen, men inte just denna.
Polman påstår att Kanada, Japan, Tyskland och Frankrike är så kallade skenhjälpsgivare eftersom dessa länder ”kräver att uppemot 60 procent av biståndsbudgeten avsätts för upphandling av produkter och tjänster i de egna länderna”. Bundet bistånd är förvisso en styggelse, men siffran 60 procent är uppåt väggarna.
Alla siffror som jag har kunnat kontrollera visade sig vara felaktiga, även i ganska betydelselösa sammanhang. Polman uppger till exempel att den sudanesiska regimens inkomster från oljeutvinning ”i runda slängar” uppgår till så mycket som en miljon dollar om dagen. Det tycker inte jag låter så imponerande, och en snabb koll ger vid handen att den korrekta siffran i runda slängar ska vara 20 miljoner dollar om dagen.
Det är genom skribenter som Linda Polman som vandringssägner sprids. Själv anger hon aldrig någon källa till sina mest uppseendeväckande utsagor, men journalister och bloggare kan nu hänvisa till Polman som källa när de vidarebefordrar tokigheterna.
Inte bara Polmans text, utan även översättningen, borde ha fackgranskats. Vanliga begrepp som ”bundet bistånd” och ”strukturanpassningsprogram” är felaktigt översatta (och var kanske fel redan i det holländska originalet).
Bildspråket är sällan lyckat, men alltid raljant. ”Likt kamphundar på en dagisgrupp kastade sig journalisterna över storyn om de amputerade”, skriver Polman om omvärldens engagemang för stympade barn i krigets Sierra Leone. Om man vet något om vilka imponerande insatser som hjälparbetare – och faktiskt även journalister – ofta gör i katastrofdrabbade områden skrattar man inte åt den typen av formuleringar. Det tror jag inte heller att de många jordbävningsdrabbade haitier som räddats till livet av organisationer som Läkare utan gränser, som Polman gärna hånar, skulle göra.
Det är bra att biståndet granskas kritiskt. Men alla kritiska granskningar är inte bra.