Ni känner igen den: ”Stå /grå, /stå /grå, / stå / grå, / stå / grå, / stå / grå-å-å-å. / Så är gråbergs gråa sång / lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.” Gustaf Frödings dikt ”Gråbergssång” som med undantag för ett litet ”s” bär samma titel som Linus Gårdfeldts nya diktsamling.
Kontrasterna i Frödings dikt – de korta raderna och den långa sången, det lätta anslaget och den tunga tematiken – finns också hos Gårdfeldt. Han skriver fjäderlätt och klangrikt i glesa rader. Som i öppningsdikten:
”Utanför fönstret faller regn. Ett tunt regn mot en blyertsgrå
bakgrund. Jag rör mig hela tiden bort från mig själv. Sitter
vid skogsbrynet och bryter mig själv till kvistar.”
Jag tänker ibland på Willy Granqvist. Eller Tomas Tranströmer. Det lågmälda enkla. Rörelsen bort och mot det egna jaget. Bilderna som faller självklart som regndroppar, men blir komplexa när man studerar dem närmare.
I debutdiktsamlingen ”Men golvet har ingen mun” (2009) finns en sådan bild som jag tror har betydelse också för ”Gråbergsång”. Så här står det:
”det är i huvudet det händer,
det finns händer i huvudet som samlar på smuts,
det finns fiskar också, men dom håller sig gömda,
färdas från tinning till tinning i särskilda båtar”
Alltså: det är i huvudet det händer. Vad som rör sig där. Intryck och uttryck. Händer som samlar på smuts. Och så, liksom i en passus, fiskar som gömmer sig och färdas från tinning till tinning i särskilda båtar. Hur han får till den där twisten. Är ju en helt knäpp bild egentligen, med fiskar i hjärnan i båtar och så vidare. Men det flyter mjukt när Linus Gårdfeldt skriver och han är skicklig på att dra läsaren vidare utan att hon stannar upp.
Också ”Gråbergsång” är skriven som ett långt flöde, minimalt avgränsat genom angivelserna: ”I”, ”II” och ”III”. Tematiskt handlar det om att från sin alienerade jagposition slutligen få syn på sig själv. Genom främlingsskapet, sexualiteten, krockarna mellan natur och stad, kanske kunna se det där jaget i fönstret och förstå att det är man själv som står där. Det är på sätt och vis ingen omstörtande poesi, men det behöver ju heller inte alla diktsamlingar vara. Gårdfeldt är säker med klang och rytm och det är lätt att följa tonen i hans dikter. Ungefär som att se ut mot regnet och fundera över existensen. Ibland är det gott nog att bara få vila där.