Det låter som ett tämligen svårhanterligt samarbetsprojekt, detta att en svensk och en amerikansk thrillerförfattare ska skriva en bok tillsammans. Men Liza Marklund och James Patterson löser det utan några som helst stilistiska problem. Det låter förmodligen mer som Liza Marklund på svenska, och mer som James Patterson på engelska; ingen översättare finns angiven så man får anta att författarna har översatt varandra.
Läser man författarnas tidigare, enskilt författade böcker så är de ändå förvånansvärt lika, så det kan faktiskt inte ha varit så svårt att jämka ihop dem. Båda skriver i ett högt tempo, där händelse avlöser händelse utan att det pågår någon större tankeverksamhet emellan. Båda har ett, ska vi säga förenklat språk, utan några tydliga stilmarkörer. Liza Marklund använder oftare bisatser och längre stycken, men har anpassat sig till Pattersons syntax. Personer och miljöer är klumpigt skissade, och den enda påtagliga olikheten är att Liza Marklund betydligt oftare låter sin huvudperson, Annika Bengtzon, förhålla sig till andra människor och samtidsfenomen. James Patterson uppehåller sig sällan vid sådant som inte har med handlingen att göra.
Med nödvändighet har de låtit Sverige och USA mötas i ”Postcard Killers”, som den svenska (nåja) titeln också lyder. En (eller två) seriemördare går lös(a) i Europa, unga par hittas med avskurna halsar kors och tvärs i Europas huvudstäder. Morden har föregåtts av ett anonymt vykort till en lokal kriminaljournalist, vilket några dagar senare följts av en polaroidbild på slakten.
Pappan till ett av offren är Jacob Kanon, en mordutredare vid 32:a polisdistriktet i New York som raskt flyger över till Europa och börjar jaga mördarna. I Stockholm tar journalisten Dessie Larsson på Aftonposten upp ett obegripligt vykort i sitt postfack.
Därmed möts Patersons amerikanska polis och Marklunds svenska journalist, och grunden är lagd dels för mördarjakten, dels för ett pågående samtal där Jacob och Dessie kan vädra kulturskillnader och egna åsikter.
Även mördarnas framfart skildras. De går på turistvandring i Stockholm, i ett kapitel som är misstänkt likt en väldigt tråkig guidebok. Här är Slottet. Här är ångbåtarna. Här är den pittoreska medeltidsstadsdelen Gamla stan. Här ägde Stockholms blodbad rum. I början tycks mordgåtan mest gå ut på hur mördarna ska bli fast. Men så självklart bör det naturligtvis inte vara.
”Postcard Killers” är även för genren en ovanligt lättläst historia där varken språket, miljön, intrigen eller temat kräver något engagemang. Det går att läsa den med hjärnan till större delen urkopplad, och i det avseendet måste det vara en ovedersäglig fördel att skriva om seriemördare: då måste man ju upprepa handlingen, gång på gång. Den läsare som halvsov sig igenom det senaste mordet får kontinuerliga påminnelser. Men titta! Det här är ju precis likadant som det förra! Vem hade kunnat tro det?
Nu låter jag väldigt nedlåtande, och i viss mån är jag det. Seriemördarklichén är sliten, vilket för all del inte är just Marklunds och Pattersons fel. Hur många psykopater orkar man tro på?
Men jag är också full av ett slags bakvänd respekt för hantverket: det krävs en udda talang för att man ska kunna upprätthålla någon form av intresse hos läsaren trots att berättelsen är så glest vävd att bara varpen är kvar. Det betyder inte att ”Postcard Killers” har några större litterära kvaliteter, snarare att man kan läsa Liza Marklund och James Patterson när man är väldigt trött och inte orkar värst mycket mer. ”Postcard Killers” är en utmärkt bok om man inte vill få ut något av att läsa.
Må vara att jag blir rätt arg då och då under läsningen, men jag har sällan direkt tråkigt. Det går för fort för det. Å andra sidan har jag inte speciellt roligt heller.
Men arg blir jag, som sagt. Liza Marklund har i sina egna böcker aldrig stuckit under stol med att hon tycker rejält illa om stora delar av Kultur-Sverige, och har ofta låtit sin Annika Bengtzon sucka uppgivet åt såväl teves kulturprogram som den Fina Morgontidningens (som den heter i Liza Marklunds böcker) malliga kulturuppfattningar. I ”Postcard Killers” går kulturföraktet ännu längre, när Dessie berättar om hur häpnadsväckande svenska konststudenter kan bete sig: ”Först var det en tjej som fejkade en psykos på psykakuten som en del av sitt examensarbete på Konstfack. Hon tog alla resurser på hela avdelningen under en hel natt. Alla som var sjuka eller självmordsbenägna på riktigt fick vända och åka hem.” Sen berättar hon vidare om killen som klottrade ner en tunnelbanevagn, filmade resultatet och kallade det konst.
Man kan opponera sig mot en del underligheter som ska kallas konst; det gör jag själv. En del konstnärer ägnar sig åt rätt svårbegripliga projekt och installationer. Det är inte så publiktillvänt alla gånger, om man säger.
Men att beskriva Anna Odells natt på psykakuten som att den ”tog alla resurser på hela avdelningen en hel natt”, är så överdrivet att det bara blir dumt. Så vitt jag minns så kostade hennes projekt inte vården mer än trettio fyrtio kronor. Om det verkligen är alla resurser som psykavdelningen är mäktig, så är det väl det som är skandalen.
I ”Postcard Killers” är det de moderna konstnärerna som är helt galna, och inte bara de. Flera personer visar sig ha misshagliga motiv och bära sig ovanligt korkat åt, och en hel del är outhärdligt jobbiga och irriterande. Det är nog faktiskt bara Dessie och Jacob som är kloka.
I framför allt Liza Marklunds böcker finns det där som ett återkommande tema: Alla andra är så dumma! Så himla jobbiga! De borde få sitt straff – och inte komma dragande med formalia när det kommer någon som Har Rätt. I ”Postcard Killers” är det ofta polisen Jacob Kanon som stormar in i den svenska polisutredningen, cut the crap grabbar, rättssäkerhet är bara trams, för Jag Vet Bäst.
Alla människor har förmodligen riktigt dåliga dagar, när de inte orkar tänka utan bara blir upprörda när inte omgivningen accepterar allt de säger. Då kan det vara tillfredsställande, om än stenkorkat, att läsa den här sortens böcker. Som när Dessie möter den dumma deckarförfattaren Hugo i ”Postcard Killers” – en deckarförfattare som har tänkt ut den absolut minst trovärdiga intrig som någonsin sett dagens ljus.
Tror man. Tills man läser upplösningen av ”Postcard Killers”, som faktiskt slår alla rekord i idioti.