Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lo Dagerman och Nancy Pick: Skuggorna vi bär. Stig Dagerman möter Etta Federn i Paris 1947

Stig Dagerman fotograferad 1950. Han begick självmord 1954.
Stig Dagerman fotograferad 1950. Han begick självmord 1954. Foto: Tore Falk

En dotters sökande. Privata inblickar i Stig Dagermans liv.

Foto: Författare har i allmänhet ett komplicerat förhållande till verkligheten. Den brukar vara ett skafferi för fiktion.

Ibland kliver efterlevande, vänner och släktingar in och visar runt. Lägger till fakta, berättar hur det var, vem som är vem i rollistan till pjäser och romaner. De är behjälpliga med att fösa fram autentisk rekvisita så det ska stå klart på vilket sätt verkliga händelser och personer tagit plats i litteraturen. En rätt vansklig syssla.

I boken ”Skuggorna vi bär” har två efterlevande, Lo Dagerman och Nancy Pick, tagit sig an ett gemensamt projekt för att skaffa sig klarhet i en viss händelse. I Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart” mördar en son sin mor. Hon är i pjäsen en dominant och förfärlig person. Ämnet för ”Skuggorna vi bär” är jakten på förlagan till denna kvinna, Etta Federn, som Stig Dagerman och hans dåvarande hustru hälsade på i Paris 1947.

Lo Dagerman, som bodde och arbetade som skolkurator utanför Washington DC kontaktades 2011 av en amerikansk släkting till Etta Federn, enligt uppgifter hon fått, källan till den monströsa modern i pjäsen. Kvinnan i Paris hade förlorat sin äldste son i den franska i motståndskampen under andra världskriget och hade då kvar en yngre son, en betydligt vekare natur.

De två kvinnorna börjar ett forskningsuppdrag för att ”lösgöra Etta och Stig från skuggorna”. Den ena för att veta mer om den karismatiska kvinna ”som överlevt Förintelsen men som ingen i släkten talar om”. Den andra för att ”lära känna en far som begick självmord” när hon var helt liten.

Det börjar lite omständligt. Som läsare får vi ta del av en hel del praktiska bestyr kring projektet och rätt många replikväxlingar och funderingar innan det hela får styrfart. Vi förbereds väl inför mötet i Paris 1947 mellan Stig Dagerman, Etta Federn och hennes son Michel, utgångspunkt för pjäsen.

Vi får indirekt psykologisk och mytologisk hjälp för att ta hand om modersproblematiken. Både ”Den goda Modern” och ”Monstermamman” finns med bland rubrikerna.

De båda författarna är varsamma och kloka i sitt sätt att resonera omkring förlaga och litterär gestaltning, men effekten blir ändå brutal. Författaren har skapat ett monster. Och varning till läsaren: Den stackars människa som Stig Dagerman träffade och sannolikt lät sitt skrivande inspireras av är inte samma person som den han gestaltar i sin pjäs.

Dagermanforskningen måste ändå ha mycket att plocka ur denna bok, som är fylld av detaljer ur författarens privata och professionella liv. Det är givande att få inblickar i de livsöden vi möter, den bildade och kultiverade judinnan Etta Federn och spädbarnet Stig, vars mamma smög ut på morgonen och lämnade honom hos pappan och farföräldrar när pojken var sex veckor. Och som aldrig kom igen. Stig växte upp hos sin farmor och farfar, som förfärligt nog mördades. Traumatiska erfarenheter som satte sina spår.

Efterhand blir boken tätare och mer användbar. Även om jag ryggar för den fasta koppling som görs mellan de båda kvinnorna, den ena i verkligheten, den andra i litteraturen, är det här fråga om ett känsligt skede i historien och i ett ungt författarliv. Stig Dagermans verk ilar återkommande som en nerv genom den svenska litteraturen.

Boken har översatts av Nancy Westman.

Rättelse 2017-02-10 19:11
Tidigare angavs fel namn på en av författarna.