En sak man ofta glömmer när det gäller seriemediet är att det är fenomenalt på att frammana ljud och dofter. Exakt hur det kommer sig kan jag inte svara på, men det är något med drivna serieskapares förmåga att hantera rytmen mellan rutorna, mäktigheten i mellanrummen.

”Hungerhuset” rubriceras som ”en spökhistoria”, och det är precis vad den är. En spökhistoria av det slag som berättas i tält, scoutstugor och på gamla badmotell när det är sent och andarna faller på. Eftergiften åt det litterära – till förfång för det muntliga berättandet – är tydlig i inledningen, då titelns öde hungerhus talar om sin längtan efter liv att sluka.

Efter denna något melodramatiska upptakt hamnar vi på en trädgårdsfest, betraktad genom syskonen Elsas och Frederikes ögon. De är adopterade av ett överårigt par som inte för en sekund låter dem glömma hur tacksamma de skall vara för att någon velat ta sig an dem efter hmm hmmm deras mamma hmm hrmm ...

Syskonen flyr den fjantiga festen. Det skall finnas ett ödehus inne i skogen, som är betydligt mer lockande än rollerna som trasdockor för den övre medelklassen.

Loka Kanarp tecknar den här gången i en stil som korsar Charles Burnes med europeisk manga. Och hon lämnar utrymme åt tysta rutor, där just det märkliga inträffar att man hör hur skogsbäcken porlar och tydligt kan känna doften av gammalt, sött trä och döda duvor i huset.

Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta.