Närmare 100 000 människor dör i Sverige varje år. På ett decennium dör uppåt en miljon. Ändå står de flesta av oss helt handfallna inför döden – eller snarare inför dess praktiska handgrepp och ritualer.
För mormors morfar och mormor var det självklart att göra det mesta på egen hand, från likvaka, svepning och kista till begravningskaffe. Ett slags sinnlig kunskap och insikt om dödens påtaglighet som lyfts allt längre bort från vardagen i takt med att folk flyttat från land till stad, samhället specialiserats, livet medikaliserats och livslängden ökat.
I dag har de flesta inte en susning om vad man gör när någon dött. Ringer till någon? Polisen? Och vad gör man med kroppen?
Det som sedan följer kan man i bästa fall lämna åt begravningsbyrån – men vilken? Och måste det bli så dyrt?
Lägger man upp pengarna ställs man ändå inför rader av bisarra val, från färgen på kistan och begravningsformer – jord eller kremering, kyrkligt eller borgerligt – till annonstext och klädkoder. Frågor som för den som kastats huvudstupa in i en livskris kan kännas närmast chockerande banala, men som ju på ett eller annat sätt måste få svar.
Sorgen är ofrånkomlig, men vad mormorsmor visste – och varje entreprenör vet – är att obehaget inför dödens yttre former har en tendens att lägga sig ju mer och ju sakligare man ägnar sig åt dem. Det vet också kulturskribenten Lotte Möller som nu skrivit en lika välkommen som nykter handledning i hanteringen av nydöda: ”Hej då! Begravningsboken”.
Nykter – ibland till och med munter. Möller har ett skarpt sinne för olika komiska särdrag som präglar en bransch där starka känslor möter vinstintressen. Som att alla begravningsentreprenörer inför en kamera helst intar en yrkespose liknande fotbollsspelares inför en frispark: med händerna korsade framför grenen.
Det är också en lärorik bok, i valda delar en kulturhistoria om dödens sedvänjor där man genom utblickar mot andra länder och tider bringas till insikt om att rätt lite av de ritualer vi så ängsligt följer är naturgivna. Bortsett från en del stränga regler kring förfarandet med kropp och aska kan man faktiskt göra lite som man vill.
Det går lika bra att ha ceremonin på en badbrygga som att köpa en rosa ”Angelbox” med små vingar i stället för svart kista.
En särskild gåta är varför det i Sverige tar så extremt lång tid från dödsfall till begravning, ibland månader, när Danmark och Norge har lag på att det ska dröja högst åtta dagar. Branschen skyller på att de sörjande vill ha tid att hämta sig, men Lotte Möller som har kritisk distans till kyrka och entreprenörer misstänker att det främst är de själva som vill slippa stress (och onödig helgtjänstgöring).
Men mest av allt är ”Hej då!” en högst användbar handbok i den förträngda konsten att begrava de döda och förbereda sin egen hädanfärd. Hur man annonserar eller skriver runor, bjuder in folk – eller tvärtom håller dem borta. Vad man serverar (kokböcker finns om allt utom begravningsmat).
Den är faktiskt inspirerande. Inget säger ju att en begravning måste vara dov, trist och konventionell – särskilt när det handlar om att minnas och hedra en person man tyckt om och haft roligt med.
När min mamma dog kom hela släkten och det blev lite omtumlande eftersom stämningen på kyrkogården till en början mest präglades av återseendets glädje. Sorgen kom till uttryck först senare, under ceremonin. Vid samlingen efteråt talade vi förstås mycket om saknad – men hade sanningen att säga riktigt trevligt också.
Och det, om något, hoppas jag att även mina efterlevande ska få ha den dag det är dags. Jag tror jag ska lägga ”Hej då!” i Vita arkivet.