De flesta minns var de firade millennieskiftet. Den där iskalla, högtidliga nyårsaftonen 1999 när ingen riktigt visste om den moderna tekniken skulle stå pall för ett nytt årtusende. Själv låg jag i ett kalt sjukhusrum tillsammans med en mycket sjuk liten bebis, och skålade dystert med den överförfriskade kungen i tv-rutan.
Det nyårsfirandet är en tacksam dramatisk startpunkt för Louise Boije af Gennäs trilogi om en vänkrets i Stockholm – ett romanbygge som ska ringa in 2000-talets första decennium. Den stilfulla festen äger rum hemma hos Sanna och Victor på Norr Mälarstrand (med balkong), hon författare och han börsmäklare.
Dit kommer miljövetaren Stefan och terapeuten Pella med sina barn, Jalle som är homosexuell och jobbar på UD, liksom den eviga singeltjejen och skådespelerskan Liv. Tänk Hugh Grants kompisgäng i ”Notting Hill”, fast utan humor. Fast de skojar under kvällen om kungens nyårsskålande, förstås.
Det här övre medelklassgänget, som tycks ha som främsta funktion att de representerar något, får man sedan följa under femhundra sidor mellan middagsbjudningar i Stockholms innerstad, homofestande i New York och drinkar i anrika Falsterbo. Kärlek, av eller på. Vänskap, med eller utan förhinder. Våldsamma diskussioner om allt – högt och lågt: kulturlivet, amerikansk krigshets, fördelarna med anarkafeminism eller hur man bäst ska hantera ett släktägt sommarställe.
Det mesta som händer vännerna sker mot en fond av de tragedier som präglade decenniets början. Elfte september-attacken i New York, check. Invasionen i Irak, check. Mordet på Anna Lindh, check. Gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva, check, hedersmordet på Fadime Sahindal, check.
”Högre än alla himlar” ska helt enkelt innehålla allt. Det är ambitiöst, men det blir baktungt och romanens idékonstruktion blir för övertydlig.
Men bitvis får Louise Boije af Gennäs berättelsen att smälta samman. När hon skriver om Anna Lindhs död till exempel – eller sorgen över ett plötsligt missfall – känns allt gestaltat, nära något autentiskt och mina tårar droppar över sidorna.
Det stora problemet, särskilt om vi ska följa vännerna i tusen sidor till, är att de är så outsägligt fina och goda och präktiga. Alla är vackra, de flesta lever i charmiga hem med en härlig blandning av arvegods från Svenskt Tenn, designklassiker och gamla loppisfynd. De är fantastiska i köket, typ: ”Pella fann en särskild tillfredsställelse i att laga mat som bestod av rotfrukter och nyttiga grönsaker liksom fågel eller färsk fisk, tillredd på kort tid med bibehållet tuggmotstånd och vitaminer.”
Till och med deras existentiella grubblerier är klädsamma. Victor är möjligen ett undantag, Bushälskare och homofob som han är, men snyggare kille finns förstås inte i Stockholm och kvinnorna är hemligt kära i honom. Entonigt och enerverande.
Däremot är det lite otippat att vänkretsens litterära diskussioner är så nyanserade och exakta – om det så gäller ”Hadrianus minnen” av Marguerite Yourcenar eller ”Franny och Zooey” av J D Salinger. Ett riktigt stort plus.