Den 5 januari 1905 upptäckte den svenske astronomen Fabian Aulin en ny himlakropp, svävande över Ugglebo i Dalarna. Enligt Aulins beräkningar var avståndet mellan den celesta kroppen och jordytan tio kilometer, vilket innebar att planetoiden så att säga parasiterade på jordens atmosfär.
Aulins vidare efterforskningar fick honom att sluta sig till att det var frågan om en oupptäckt planet. Han kallade den Teitus och genomförde något år senare en expedition till planetens yta, tillsammans med två kolleger.
Denna märkliga berättelse från de stora upptäckarnas ångdrivna tid, ryms i en kassett under titeln ”Expeditionis planeta Teitus” (www.anomali.se) sammanställd av Lovisa Henoch och Lotta Oudhuis. Boxen innehåller en mängd ”dokumentärt” material utifrån vilket läsaren själv får upptäcka berättelsen och ta ställning till den. Det är utomordentligt skickligt och känsligt genomfört.
Här finns fältdagböcker, brev med svårläst handstil, skissen av den rymdfarkost som tillverkades av de sinnesslöa på Säters hospital, fotografier, tidningsklipp och små kuvert med fröprover från expeditionen.
Här finns också fonografiska upptagningar från rymden, samt från det skandalartade föredrag som Aulin höll i på den internationella geografiska kongressen i Genève 1908.
Den fantastiska expeditionen blir en alltmer sorglig affär ju längre man tränger in i materialet. Man lägger samman två och två och häpnar över hur Henoch och Oudhuis faktiskt lyckas få en att känna sig indiskret.
De har också fångat tidsandan i dokumenten – nationalismen, den broderliga vänskapen, naiviteten och utvecklingsoptimismen. Aulins fosterländska patos när han inför förbryllat mumlande vetenskapsmän i Genève nästan bryter samman av rörelse vid tanken på den svenska naturen, är prickfritt. Och den hemska svengelskan bidrar till känslan av melankoli och ömhet inför denne Sveriges första rymdfarare.