I oktober 1976 sågs några desperata nordkoreanska ambassadtjänstemän klättra på staketet till Lövsta sopstation utanför Stockholm. De ville bränna känsliga papper men kom för sent på dagen och anläggningen hade stängt. Men uppdraget de fått måste ju utföras.

Precis som nyss, när de ertappats med att smuggla sprit – skälet, visade det sig, var att det fattiga landet ålagt sina beskickningar att försörja sig själva.

Det är med Nordkorea som med fysikens svarta hål. Vad som pågår därinne får man gissa sig till genom att studera fenomen i dess yttre gränsskikt. Samtidigt är landet en av världens få platser som ännu är genuint gåtfulla, och journalistiskt därmed lika lockande som svårhanterligt.

En paradox som givit upphov till en egen litterär genre. Förra året kom en rolig bok av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman, ”Alla monster måste dö”, om en surrealistisk gruppresa i Nordkorea. Tätt i spåren följer nu radioreportern Lovisa Lamm med ”Ambassaden i paradiset”. Hon har rest på liknande sätt men i delvis annat syfte, nämligen att ringa in den historiska relationen mellan Nordkorea och ett annat sällsamt land i norr – vårt eget.

Sverige har nämligen bemödat sig om att spela en roll i Korea ända sedan kriget där på 50-talet. Det har med drömmen om vår roll i världen att göra: exemplariskt FN-land och en brygga mellan öst och väst.

De är en roll som ibland antagit lätt absurda drag. Länge var Sverige det enda västlandet med ambassad i Pyongyang, och vi försökte tålmodigt hålla förbindelsen öppen trots att Nordkorea redan på 70-talet blåste oss på över två miljarder i industrikrediter som vi aldrig fått tillbaka.

Lovisa Lamm lånar grävreportagets metoder: jagar frenetiskt ambassadörer, avhoppare och vittnen (däribland ett par strippor från Stockholm som flögs in för att underhålla Kim Il Sung). Men resultatet är inte avslöjande journalistik så mycket som en rad inblickar i den vanskliga konsten att hantera ett land där allt förnuft har ersatts av absurd teater och förtrycket blivit till en karbonkopia på ”1984” med Storebror, evigt krig och allt. Och där intet negativt får finnas – Kim Il Sung lär ha haft en enorm svulst på halsen, men frågade man hans underhuggare fick man alltid svaret: Vilken svulst?

Diplomater och experter utifrån som jobbar i det landet brukar först göra stora ögon men blir snart galna och vill bara fly hem.

Det är ”Alice i underlandet” på riktigt: Lovisa hos den röda kungen och hans bugande spelkort. På en gång kusligt, poetiskt och riktigt läsvärt.