Alla som fått för sig att ”flumskolan” (i sig ett flummigt begrepp) hänger mot repen kan notera DN Debattartikeln (18/8) som, förutom baskunskaper, efterlyser att elever ska utveckla mer av den synnerligen tolkningsbara färdigheten ”social kompetens”. Artikelförfattarna är centralt placerade i utbildnings-Sverige, Tobias Krantz är före detta minister för högskolor och forskning och numera forskningsansvarig på Svenskt Näringsliv, Metta Fjelkner ordförande för Lärarnas riksförbund.
Annat nyflum varslas i påbudet att elever ska lära sig bli ”entreprenöriella”, enligt läroplanerna gäller detta från och med stundande hösttermin. Nyligen bjöd Mälardalens högskola in till diskussion om vad entreprenöriellt lärande egentligen är, det skedde för övrigt vid en så kallad icke-konferens, seminarievärldens senaste favoritupplägg som är tänkt att bryta mot konferensers traditionella (stela? tråkiga?) form.
Redan före icke-konferensen vet man att somliga är ”för” och andra ”emot”. Förespråkarna ägnar mycket energi åt att försäkra att ”entreprenöriell” inte (som motståndarna misstänker) behöver ha med pengar och affärer att göra.
Enligt Peter Skoglöf, undervisningsråd på Skolverket, kan undervisning i entreprenörskap vara att ”främja elevernas nyfikenhet, kreativitet och förmåga att ta initiativ”.
Eller kanske rent av något helt annat?
I inbjudan till ovannämnda icke-konferens säger nämligen Magnus Hoppe, universitetslektor i innovationsledning vid Mälardalens högskola, att entreprenöriellt ännu inte har definierats, ”det är det som gör begreppet så spännande”.
Men man ”hoppas” att ”entreprenörskap på schemat ska göra eleverna mer ansvarstagande, ifrågasättande och hitta nya perspektiv”.
När jag läser om Maciej Zarembas imponerande artikelserie ”Hem till skolan” som nu föreligger i bokform, blir det tydligt hur mycket av förändringarna i skolan som präglas av ord som är släkt med uttrycket som det nu icke-konferensas om.
Luddiga signalord, som ”livskunskap”, ”elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning”. Ord som signalerar en kombination av god vilja och modernitet.
Man kan kalla det för naiva besvärjelser när nya kylskåpspoetiska slogan lanseras, tänkta att ”genomsyra” den stackars genom-genomsyrade skolan.
Och att skolan ur den synpunkten redan är en utmärkt förberedelse för det arbetsliv där man gång på gång förväntas lära sig ”ett helt nytt sätt att arbeta” samt visa entusiasm över ovetenskaplig och banal konsultvisdom.
Man kan och bör också tala om risken för godtycke, med ord och språk som, likt ”social kompetens” och ”entreprenöriell”, kan tolkas och tillämpas ungefär hur som helst. Om att det finns en särskild djävul som bor i de språkliga detaljerna.
Maciej Zarembas bok är (bland annat) därför utmärkt bredvidläsning till alla skolpolitiska konferenser och icke-konferenser. Han visar hur förödande och försåtligt det kan vara när, exempelvis, kommunalpolitiker ska göra skolan ”mer modern”, mera ”elevstyrd” än den gamla ”lärarstyrda”.
Och när den som ser sig själv som både modern och god får upp ångan är det farligt att stå i vägen, matteböcker rensas ut under rituella former, lärare som envisas med ”faktakunskaper” måste bort.
Särskilt försåtligt är det skolpolitiska språk som automatiskt förklarar usla skolresultat med elevernas sociala bakgrund.
Här påminner Zarembas bok effektivt om det bland andra etnologen Jonas Frykman länge hävdat, att betoningen av annat än undervisning berövar de från början svagaste eleverna det maktmedel det innebär att lära sig läsa, skriva och räkna.
Med undantag för en avslutande råsop mot mäktiga och journalistiskt underbevakade SKL, Sveriges Kommuner och landsting pekar inte Zaremba ut vem eller vilka som är mest skyldiga till skolans kris och tillkortakommanden.
Han visar också att det inte går att skylla på antingen flumvänstern eller Caligulahögern.
”Exempelvis hade inte ’högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ’vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra”, skriver Zaremba.
En av hans hypoteser är att ”skolkrisen inte började med vänstern utan med politiken som ingenjörskonst”.
Zaremba refererar bland annat till Gunnar Ohrlanders bok ”Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare”, där Ohrlander skriver om högermannen Gösta Bagges initiativ (på 1940-talet) om att ”fostran” bör komma före ”kunskap”, att skolan ska forma, snarare än att bilda. Under folkpartisten Birgit Rhodes tid som skolminister (1978) försvinner ”kunskap” ur läroplanens portalparagraf.
Fem år tidigare, 1973, med Ingvar Carlsson som utbildningsminister, heter det i en utredning att betygen medför att ”arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”.
Och, skulle man kunna säga, på den vägen är det.
Kommunaliseringen skapade ett skolornas kupésamhälle som maximerar godtycket, med kommunalpolitiker som (begripligt) bryr sig mest om budgeten och som ibland verkar drivas av ett (obegripligt) förakt för allt vedertaget. Ska man tala om social ingenjörskonst i dag är det därför bäst att tillägga att det har blivit en konst som utövas utan respekt för den kunskap som ingenjörsyrket kräver.
Det finns även hjältesagor och solskenshistorier i Zarembas reportage, men sammantaget beskriver han en dyster utveckling.
Det heter, med viss rätt, att det med alliansregeringen och den offensive Jan Björklund (som gärna skulle se ett återförstatligande av skolan) har skett och sker en omsvängning i skolpolitiken, med mer inriktning på kunskap.
Läraryrkets status ska höjas, helst också lönerna.
Det låter både oantastligt och välförtjänt, till dess man kommer till tankegodset att lönerna ska höjas för de bästa lärarna. Och vilka är de då? Vem ska avgöra den saken?
Om det är de rektorer som figurerar i Zarembas bok som nu ska sätta pris på sådant som förmåga att lära ut ”social kompetens” och ”entreprenörskap” är det bara att konstatera fortsatt expansion för godtycket och den flummiga ingenjörskonsten.
Maciej Zaremba är medarbetare på DN Kultur och recenseras därför av MarieLouise Samuelsson, frilansjournalist.