Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006), som med tiden börjar framstå som ett stilbildande utrikesreportage, tar som bekant sin utgångspunkt i fyra svenskars resa i Pol Pots Kambodja. Svenskarna, som var sympatisörer till revolutionen, vallades runt bland folkmordets kulisser och rapporterade aningslöst om optimism, om lekande barn och glada arbetare.

Jag kommer att tänka på ”Pol Pots leende” när jag läser Magnus Bärtås & Fredrik Ekmans reportagebok från Nordkorea, ”Alla monster måste dö”. Här har vi att göra med en invertering av den resa som Jan Myrdal & co gjorde 1978. Författarna reser på turistvisum och deltar i en organiserad gruppresa – det enda sättet att ta sig in i världens mest slutna land – och vallas under en vecka runt av noggrant övervakande guider. I stället för blåögd beundran genomsyras texten av ett konstant ifrågasättande och en till paranoia angränsande skepsis.

För dagens Nordkorea är förstås ett bisarrt land där lögner, illusionsmakeri och fejkad verklighet har blivit en nationell ledstjärna. En stor del av ekonomin kommer numera från tillverkning av heroin och amfetamin – smugglingen tycks ingå i arbetsbeskrivningen för landets diplomater – samt från pirattillverkning av cigarretter eller läkemedel som Viagra. Man har lyckats kopiera amerikanska 100-dollarsedlar så framgångsrikt att USA:s finansdepartement har gett upp hoppet om att få bukt med falskmynteriet. ”I Nordkorea kan man inte ordna mat till folket men man är världsmästare på illusion”, skriver författarna i en särskilt pregnant formulering.
Eftersom alla möjligheter till vanligt journalistiskt arbete här är starkt begränsade, blir bokens tema just denna illusion. Resan blir en ”Truman show” där vi aldrig kan veta om folket som strömmar upp ur tunnelbanan bara är regisserade statister i ett gigantiskt skådespel, en Orwelliansk mardröm där guiden pekar på bergstopparna och insisterar på att” det heliga revolutionära berget” alltid är täckt av snö trots att alla kan se att det inte stämmer.

Magnus Bärtås är konstnär och disputerad konstvetare, Fredrik Ekman författare och kompositör. Boken integrerar resereportaget i en populärvetenskaplig essä om Nordkorea  som ett psykotiskt tillstånd där iscensättningar och film har smält samman med verkligheten. Insprängd i boken finns berättelsen om den berömda regissören Shin sang-ok och hans exfru, skådespelaren Choi Eun-hee (intervjuad i boken), som båda kidnappades för att blåsa liv i den nordkoreanska filmindustrin. Kim Jong Ils omvittnade cineastiska intresse är mer – och värre – än bara en playboydiktators tidsfördriv: en fullständig hängivelse åt filmens förmåga att ge liv åt myter och propaganda.

Boken innehåller också lärorika utvikningar i den koreanska halvöns etnologi och kulturhistoria. Det blir till slut många bollar i luften, men författarna lyckas övertygande forma sin gruppresa till en fascinerande, mångsidig och personlig betraktelse över förtryckets koreografi, över diktaturen som melodram.

Dessutom bjuds på en hel del galghumor i skildringen av resesällskapet: särskilt minns jag de tre unga stekarna från Bromma som är i landet för att ”chockturista” och frågar författarna, som tidigare har besökt Irak, om ”det är något ni kan rekommendera”. De neokolonialt hånflinande slynglarna är förstås obehagliga, men lyckas ändå framstå som mer sympatiska än den tyska vänskapsföreningens skäggiga farbröder i sina stickade västar. Ibland är respektlöshet den enda sunda reaktionen.