Det stod ett skimmer över Magnus Dahlströms dagar. Ett gulblekt, disigt skimmer som inte röjde huruvida stormen var över eller om den bara var en föraning om den stora storm som skulle komma.
Han var verksam under ganska exakt ett decennium, från 1986 till 1996. Från de stora systemskiftenas första år, genom perioden av omställning, nationell förvirring och oro, fram till det relativa lugn som inföll i 1990-talets mitt, då det stod klart att alla vägval redan hade gjorts och framtidskartorna tryckts och distribuerats till var och en.
Vore man lagd åt det dramatiska, skulle man kunna kalla Dahlströms återkomst till romanen efter femton års tystnad för ett järtecken. Som om en gammal siare kommit ned från bergen för att hans tid åter är inne.
Mindre dramatiskt är att nöja sig med att konstatera att han är efterlängtad. Sedan han slutade publicera sig har hans spår följts av en rad yngre författare som gärna tecknat bilden av en välkänd vardag som plötsligt ryckts undan och blottat bråddjupet. Men med tiden så har detta bråddjup kommit att i den svenska romanen reduceras till en liten grop i sandlådan. Havererade verkligheter och allegoriska omstörtningar har blivit till karriärsproblem och äktenskapliga missförstånd i villaidyllerna. Nio av tio svenska romaner kunde lika gärna ha blivit enklare tv-serier eller filmkomedier.
Magnus Dahlström är väldigt välkommen tillbaka.
”Spådom” är en roman på nästan 500 sidor, uppdelad i tre avdelningar. Var och en av dessa avdelningar kretsar kring en tjänsteman i början av karriären. Det är en läkare, en polis och en handläggare på Försäkringskassan. Samtliga lever under välordnade förhållanden i svenska småstäder – som kanske är samma stad – och framstår som överlag rationella individer.
Kanske litet väl rationella. Den sortens rationella män som vi känner så väl igen från Magnus Dahlströms tidigare böcker och dramatik.
Ingenstans i ”Spådom” nämns en person vid namn. Alla är anonyma, inklusive de tre berättarjagen.
Nu är det ju så med Dahlström, att man väntar sig det värsta. När han till exempel i romanens tredje avdelning låter berättaren luta sig över sin nyfödda dotters vagga och fundera över hennes anatomi – då ryser man av motvilja och hoppas att författaren låter barnet vara. Med en pjäs som ”Järnbörd” (1990) och en roman som ”Nedkomst” (1993) fick han ju rykte om sig att vara en osedvanligt vidrig författare.
Men den nya romanen knyter snarare an till Dahlströms allra tidigaste produktion: debutsamlingen ”Papperskorg” som innehöll fyra noveller och den uppföljande romanen ”Fyr” från 1987.
I dessa två böcker mötte vi utbildade män med naturvetenskaplig orientering och självsäkerhet. Deras värld var hanterbar och möjlig att manipulera och deras språk tvärsäkert, vetenskapligt, exakt. Just språket var en förutsättning för dessa mäns makt, och frågan var i vilken utsträckning männen och deras handlingar också behärskades av språket.
I den fenomenala titelnovellen ”Papperskorg” kunde läsaren tydligt se hur huvudpersonens språk börjar haverera, som om ett underliggande språk då och då tagit sig upp till ytan och meddelat sig, likt en fånge som smugglar ut hastigt nedkrafsade papperslappar. Och i den djupt symboliska ”Fyr” var det tydligt att ingenjören Karl byggde upp sitt mentala patriarkat med det rationella, exakta språkets hjälp.
Med stor finess prickar Magnus Dahlström i ”Spådom” in de respektive myndighetsspråk som hans tre berättare aldrig avviker ifrån. Så här beskriver till exempel en handläggare sin egen familj när han spontant funderar kring dotterns utveckling:
”Hon blev alltmer självständig, med nedfall i ett starkt beroende. Den gängse linjen i utvecklingen för barn i hennes ålder. Hon var inte onormalt efterhängsen modern, även om det stundom framstod så. Hon följde undervisningen på lektionerna, hade sociala relationer på fritiden”.
Och läkaren, som efter en lättare bilolycka grubblar över varför en nappflaska fastnat under bromsen, avfärdar sin hustrus eventuella skuld på detta vis:
”Vi grälade så gott som aldrig. Jag hade inte någonsin åsamkat henne någon skada som kunde föranleda henne att bära ett dolt motiv till hämnd”.
Dessa kyliga myndighetsspråk genomströmmar hela romanen och det är helt klart att de påverkar också de individer som brukar dem. Över huvud taget är mänskliga känslor och uttryck för känslor som bortblåsta ur ”Spådom”. En enkel sak som talande ögonkast till exempel, så vanliga i alla andra romaner, blir hos Dahlström en fråga om naturligt förklarliga ljusförhållanden: ”den svaga ljuskällan fick deras ögon att förefalla mörkare än normalt då pupillerna förstorades och trängde undan iris i dunklet, allvarliga, genomträngande”.
Samtliga tre av dessa rationella samhällsbärare råkar ut för bagateller som växer till fixa idéer som småningom växer dem helt över huvudet.
Det är som om Magnus Dahlström har velat undersöka klyftan mellan individ och samhälle, mellan den omänskliga rationalitet som måste driva det moderna samhället – och den bugg som den hopplöst mänskliga irrationaliteten utgör i systemet.
Jag kommer att tänka på superdatorn HAL, i Arthur C Clarkes kända science fiction-serie. Datorn lyckas ta livet av nästan hela rymdskeppets besättning och sätts ur funktion av den siste. När datorns märkliga beteende flera år senare analyseras, visar det sig att den programmerats med ett dolt subdirektiv som bland annat gått ut på att dölja vital information för besättningen. En analytiker förklarar: ”HAL programmerades att ljuga av människor som har väldigt lätt för att ljuga. HAL vet inte hur man gör när man ljuger, så han kunde inte fungera, han blev paranoid.”
Jag läser in ett liknande dilemma i Dahlströms bok. De tre ämbetsmännen drivs in i galenskap därför att de strukturer som bygger deras värld saknar möjlighet att hantera inre kriser och utbrott av irrationalitet.
Med dessa tre fallstudier, i denna stora återkomst, har Magnus Dahlström i ett slag givit den svenska romanen skärpa och höjt dess grad av angelägenhet.