Magnus Florins gestalter betraktar världen ur ett oväntat lågt perspektiv. I genombrottsboken ”Trädgården” går Linné och hans trädgårdsmästare runt och grälar om civilisationsprocessen medan de hackar bland örterna, i ”Cirkulation” sätts hela det ekonomiska systemet ifråga av en liten man vars enda kapital är hans ärvda gångkläder. Det politiska kan hos Florin alltid situationsbestämmas och varje situation är komisk.

När ett ”jag” uppträder i Florins senaste bok och presenterar sig som Magnus Florin, rädd för rim och anagram, tvekande vid ett övergångsställe, kan vem som helst bli osäker: skall nu även denne författare, som alltid hållit sig bakom scenen och dragit i trådarna, föreställa sig själv? Svaret blir ja, ”Ränderna” är en självbiografisk berättelse, men den liknar ingen annan.

Berättaren har fått en förfrågan om han vill medverka i en bok med text till ett konstverk han själv får välja. Han uppsöker M:s ateljé och faller för hennes bilder på barn, svartvita fotografier där ansiktena är utsuddade. En av bilderna föreställer två barn i en skrinda och han vet genast hur texten skall börja: ”Mamma bad mig och min lillebror ta fram de randiga kopparna.” Arbetet med texten leder honom till en lekklinik, ett psykoterapeutiskt institut. Han tror att han varit där som barn och söker nu upp terapeuten S för att få reda på hur hennes metod fungerar: en låda med sand och flera lådor med djur- och människofigurer som patienten får leka med, en scen där minnet får liv.

Vem M är går att identifiera för den som känner igen hennes konstverk, förutom fotografierna en krälande pojkkropp gjuten i metall med ett mönster som av fingeravtryck. S är svårare att dechiffrera, men vem som döljer sig bakom initialerna är inte så viktigt, Florin är inte ute efter att tryffera sin berättelse med igenkännbara figurer ur Stockholms kultur- och terapikretsar, han behöver två vägviserskor ner till minnets djupaste skikt. De erbjuder honom situationer, bilder av barn och vuxna, figurer uppställda i en sandlåda.

Det är inga komiska situationer denna gång. De minnesfragment som väcks handlar om skilsmässa, en morbrors död, en mammas självmord, korta glimtar ur ett förflutet som återverkar i nuet men som aldrig tar gestalt annat än som just ansiktslösa, snabbt förbiilande bilder. Florins jagberättare lever i nuet, men det arbete han håller på med förlöser minnena inom honom som fragment, scener och ramsor till synes utan mening.

Berättelsen får dock ha sin gång och den handlar om ränder. Det finns ränder på alla de bilder av M han väljer ut för sin text, och av S får han veta att barn brukar beskriva sorg som randig eftersom de inte klarar av att vara ledsna hela tiden.

En randig värld är också en värld där det finns tomrum, tidsluckor där man inte vet vad som händer. Ingen människa kan rekonstruera sina minnen till en helhet som förklarar hur livet blev som det blev, varför man är rädd för det ena eller andra. Tomrummen skrämmer men skapar också möjligheter, det går att ordna strecken på nya sätt, allt kunde vara annorlunda. Florins berättelse är ett slags improvisation med två medspelare, M:s bilder visar vägen tillbaka till sorgens källa och samtalen med S uppenbarar alla de möjligheter som ryms inom en människa. Varje gång jaget kombinerar de tolv bokstäverna i sitt namn kommer det ut farliga ord: larm, gam, sorg, ränderna går aldrig ur. Men man behöver bara flytta om bokstäverna lite och se vad som händer: de kan bilda ord som sol, rolig och lugn. Det är heller aldrig för sent att få en lyckligare barndom.

Under vandringarna mellan M:s ateljé och S:s institut förvandlar jaget efter hand bilderna och berättelserna till sina egna. Med deras hjälp förmår han till slut möta sin döda mor och fråga varför hon gick ut i vattnet tills hon drunknade. Hon har ingen bra förklaring men hon har några riktigt bra frågor: ”Det jag gjorde är oförlåtligt. De som blir kvar måste väl leva med det ändå? Och i längden är väl det oförlåtliga det enda som är värt att förlåta?”

Ränderna är ingen självbiografisk roman full av händelser med avgörande betydelse för jagets utveckling och väg till författarskapet. Där en Amos Oz i ”En berättelse om kärlek och mörker” behövde en sju hundra sidor bred fresk innan han kunde beskriva moderns självmord, använder Magnus Florin knappt hundra sparsmakade sidor till en skildring som vibrerar av ängslan men också av vilja att veta. Vägen fram till mötet med modern går över en bräcklig spång, de egna minnena är glesa ribbor, men minnen kan också formas av andras bilder. ”Ränderna” är en mycket sorglig och mycket vacker berättelse om konstens, och berättelsens, makt att förlösa och som i Shakespeares ”Stormen” förvandla den förälder som ligger på sju famnars djup till en kostelig klenod.