I Norden har vi aldrig känt oss bekväma med begreppet ”recreational drugs”, tanken om att vissa droger skulle kunna vara lika vardagligt casual som en fredagsöl.
Om en sådan kultur finns så har den nog etablerats först i och med att åttio- och nittiotalsgenerationen vuxit upp. Den tesen drev också Lasse Wierup och Erik de la Reguera i sin vårbok ”Kokainet”, som hade undertiteln ”drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”. Boken var ett försök till en helt ny form av antidrogretorik: det konsumtionskritiska perspektivet. ”Ungdomar som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain”, sa Wierup i en intervju i samband med boklanseringen. Alltså: om man värnar om nicaraguanska bananodlare så bör man nog också fundera på vad man stoppar i näsan.
Nu ger frilansjournalisten Magnus Linton ut årets andra bok om kokain (tredje, om man räknar den svenska översättningen av Tom Feilings uppmärksammade ”The candy machine”). Linton var från början inkopplad som medskribent i den första boken. Varför han inte blev det kan ni läsa mera om i en kommentarstråd på Lintons blogg. Där uppstod förra veckan ett slags verbal pajkastning mellan kokainförfattarna – den ena bosatt i Mexiko, den andra i Colombia. Linton anklagade de la Regura bland annat för att inte ha testat den drog han skriver om (enligt Linton eftersom de la Reguera ville ”tillfredsställa den svenska polisen/politiska etablissemanget”).
Bloggrälet ger en dimension till Lintons bok som jag egentligen hade klarat mig utan. För poängen med reportageboken ”Cocaina” är att den faktiskt är förbannat bra utan att författaren själv syns särskilt mycket.
Linton skriver inte in sig i reportaget, och han tar inte ställning i själva legaliseringsfrågan, utom i en svepande formulering i förordet om att han ”varken vill ha kokain på Konsum eller leva i ett narkotikafritt samhälle”.
Men det här är inte heller en pamflett om en drog, snarare kan man nog tala om exposé över Colombia: en väl researchad och kärleksfull skildring av ett land med en sällsynt våldsam närhistoria.
Hade det varit en roman hade jag förmodligen strukit ner hälften av bifigurerna. Linton har besökt fattiga bönder som gömmer sina kokaplantor av rädsla för amerikanernas war on drugs-flygräder, han har träffat festande svenskar som kommer till Medellín för att knarka i Pablo Escobars fotspår (eller ”LSD-snorkla”, en helt ny term jag lär mig), och han har träffat en yrkesmördande småbarnsfar som berättar om hur mördandet i Colombia inte minskat, bara blivit mer professionellt.
Gerillor uppstår och blir mainstreamrörelser, bönder exploateras och radikaliseras, politiker mördas, journalister och poliser avrättas, de flesta korrumperas, korrumperas, korrumperas.
Men Magnus Linton tar tid på sig att förklara hur det vita guldet successivt trängt in i varje por av det colombianska samhället, och till sist sitter man där och tycker att man ändå har begripit någonting av detta oändligt komplicerade land.
Journalisten María Jimena Duzán (en ”Colombias Jan Guillou”, enligt Linton) säger i det avslutande kapitlet att en legalisering av kokain är en utopi eftersom stora delar av USA:s finansiella sektor skulle kollapsa. Det är dit blodpengarna till slut hamnar, menar hon. Dit, och till schweiziska bankkonton.
Att vi får ett utförligt kapitel om Pablo Escobar och Medellínkartellen, en historia som berättats åtskilliga gånger tidigare, var kanske väntat men absolut inte överflödigt.
Jag läser fascinerat om hur Escobar ville bilda en sydamerikansk motsvarighet till Kennedyklanen, som hade byggt sin dynasti med pengar från smuggelsprit under förbudstiden. ”Första generationen kriminella, andra generationen presidenter. Så drömde han.”
Och på sätt och vis håller visionen på att realiseras. I dag har många kokainsmugglare blivit mainstreampolitiker i den sittande högerregeringen. Det visade sig vara mer lukrativt att muta än att enbart hota och döda.
Därmed inte sagt att kriget är över.
”Missbruk tänker jag aldrig på. Krig tänker jag alltid på”, säger en av de civila i boken. För dem är själva kokainet inte det intressanta. Det är sånt vita gringos sysslar med. De vill bara ha tillbaka sitt land.
Magnus Linton är medarbetare i DN Kultur, därför recenseras boken av Philip Teir, kulturchef på Hufvudstadsbladet.