I februari 2009, i den ungerska byn Tatárszentgyörgy, vaknar Erzsébet Csorba mitt i natten. Huset bredvid, där hennes son Robert bor med sin familj, brinner. Utanför hittar hon Robert, 27 år, blödande. Där ligger barnbarnet Robika, som också har skjutits. I munnen. Han är fem år gammal. Ingen av dem överlever.

Magnus Linton berättar den ohyggliga historien i sin nya reportagebok ”De hatade”, som är första delen i Atlas reportageserie ”Vems Europa?”. Titeln ”De hatade” säger allt. Robert och Robika mördades för att de var romer. För att det i Ungern har vuxit fram en rörelse som avskyr romer. Våldsamma medborgargarden trakasserar, misshandlar – och mördar – romer. Skjuter barn i ansiktet. Polisen prioriterar inte brotten. Förmodligen för att det i parlamentet sitter två partier, Jobbik och Fidesz, som vill rena Ungern från sådana som familjen Csorba.

Linton beskriver en Bermuda-triangel i Europa. Ungern där antiziganismen nått fascistiska mått. Holland där Geert Wilders parti rustar för ett krig mot islam. Och Norge där främlingsfientliga Fremskrittspartiet återigen växer sig starkare. Boken bygger på reportageresor i de tre länderna under hösten 2011.

Det är alltså en snabbt skriven bok och faktainnehållet känns igen för den som följt utrikesrapporteringen de senaste åren. Linton bjuder på skarpa analyser, detaljrika miljöskildringar och intervjuer med akademiker. Det är hans paradgren, att smidigt väva ihop iakttagelser från fältet med teoretiska utläggningar. Under läsningen önskar jag att boken – den är blott 150 sidor – hade varit längre. Att de pricksäkra analyserna hade fått breda ut sig, fördjupas ännu mer.

Samtidigt förstår jag brådskan. Främlingsfientligheten accelererar med en sådan fart i Europa att behovet är enormt av en kontextualisering av hatets politik. Som Linton slår fast, det skrämmande med Anders Behring Breiviks manifest är inte att resonemangen är galna, utan att hans omvärldsanalys är så mainstream: ”världsbilden ligger helt i linje med de partiprogram vars författare i dag sitter i flera europeiska parlament”.

Mest drabbande är skildringen från Ungern. Linton går metodiskt – och med ett imponerande lugn – igenom utvecklingen i EU-landet. Hur Jobbik 2010 blev Ungerns tredje största parti. Hur romer tvingas in i arbetsläger där de under bevakning tvingas utföra förnedrande sysslor. Inom kulturvärlden, universiteten och institutionerna tvingas regimkritiska personer bort. ”Ofta handlar det om judar, och överallt har de ersatts av partilojala personer”, berättar statsvetaren Zsolt Enyedi.

Magnus Linton listar förklaringsfaktorer. En historiskt djupt rotad antisemitism och antiziganism. Skepsis mot EU:s överstatlighet. Besvikelsen över att kapitalismen efter kommunismens fall inte lyckades skapa tillräckligt välstånd. Magnus Linton åker vidare till Holland där Geert Wilders försöker kriminalisera islam genom att ge sig på ansiktsslöjan, halalslakt och moskéer. I ett kvarter fullt av sexbutiker och halalbutiker intervjuar Linton en ung kvinna, Shaista Khan, som bär niqab. Klädseln, som täcker ansiktet och redan är förbjuden på offentliga platser i Frankrike, kan komma att förbjudas även i Holland. Det är en bombastisk scen som effektivt visar på Hollands hyckleri, att man blundar för exploateringen av kvinnor i sexhandeln men vill förbjuda niqab. Samtidigt är det ett exempel på en fråga som inte får kidnappas av de högerradikala. Ansiktsslöjan är ett utslag av könsapartheid, ett försök att utplåna kvinnan från det offentliga rummet. Jag hade önskat att Linton varit vassare och tydligare i de resonemangen, särskilt eftersom han i kapitlet om Breivik fokuserar på norrmannens hat mot feminister.

När jag lägger ifrån mig ”De hatade” är det omöjligt att inte tänka på Malmö, hur den så kallade serieskytten under flera år sköt mot personer med mörk hy och mörkt hår. Jag kommer för alltid att minnas hösten 2010 som en tid då stadens invånare rasifierades, hur jag blev smärtsamt medveten om mitt bruna hår. En bekant med svenskt ursprung funderade på om han borde raka sig eftersom han då skulle se mindre utländsk ut. Min kusin vågade inte gå ut på kvällarna. Han drog för gardinerna så att serieskytten inte skulle se en svartskalle i fönstret. På nätets hatsajter hette det att Malmö hade sig själv att skylla, att mördaren reagerade på en misslyckad multikultipolitik. Det går en linje från sådana resonemang till det växande hatet i Holland och Ungern. I reportageboken ”Europas skam” skriver Lisa Bjurwald uppgivet att oddsen känns dåliga för att hennes ”rapporter ska påverka andra än det antirasistiska Sveriges redan frälsta”. Samma fråga kan man ställa om Magnus Lintons angelägna bok, hur mycket kan den påverka? Spelar uppmuntrande recensioner på svenska kultursidor någon större roll? Han beskriver själv hur den ungerske filosofen GM Tamás inte tror att situationen i Ungern ”kan ändras på med humanistisk propaganda”. Det finns två svar på det. Det ena är att anständigheten, humanismen, kräver att vi berättar om de övergrepp som sker i vår tid. Det andra är att vi som delar Lintons analys inte kan fastna i ett förfasande över den oupplysta pöbel som röstar på främlingsfientliga partier.

Den grundläggande utmaningen är att skapa ett mer inkluderande ”vi”. Att de som, med Lintons ord, utmålas som parasiter och ockupanter syns i tv-rutorna, skriver i spalterna, väljs in i bolagsstyrelser och partistyrelser. Att kort sagt förändra de mönster som gör att romer fastnar i getton och reducerar muslimer till ociviliserade främlingar. ”Jag hoppas att läsningen genererar frågor. I bästa fall svåra”, skriver Linton i sitt förord. De frågorna rör både dem som röstar på rätt och de som röstar på fel partier.