”Allt som är fast förflyktigas”, skrev en gång Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet. Och döpte en gång Marshall Berman sin bok om moderniteten till – förflyktigandet, förändringen, som kärnan i hela den moderna erfarenheten. Men om känslan av förändring är så genomgripande vill vi moderna varelser, för att åtminstone ha något att hålla oss i, gärna hitta den fysiska representanten för denna samhällsförändring. En gång var det arbetaren. I dag är det invandraren.
Så tänker litteraturvetaren Magnus Nilsson i sin nya bok ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa”, där hans utgångspunkt är att etnicitet har blivit nyckeln till förståelsen av en samtid som uppfattas som mångkulturell.
För den författare som har ett exotiskt klingande namn blir denna nyckel ett slags kulturellt kapital som han eller hon kan omsätta på det litterära fältet. Precis som proletärförfattarna en gång blev intressanta i sin egenskap av rapportörer från förändringens landskap, blir nu den etniskt avvikande författaren det.
Men därmed hamnar han eller hon samtidigt i konflikt med det litterära områdets egna dominerande värdehierarkier. Att skriva utifrån sin kulturella bakgrund och vara rapportör är inte lika mycket värt som den litteraritet och originalitet som utmärker kvalitetsbegreppet. Alltså inbjuden på grund av kulturell bakgrund – utdefinierad av densamma: ”invandrarförfattarens” dilemma. Eller kvinnoförfattarens eller proletärförfattarens.
Nu är emellertid Magnus Nilssons primära ärende inte att diskutera litterär status, utan att rädda det klassiska marxistiska klassbegreppet undan samtidens vilja att kulturalisera allting – människor, konflikter, klasser.
Etniciteter är, menar Nilsson, kulturellt skapade identiteter. Det innebär att de inte finns bortom uttrycken för dem. Litterära texter ska därför inte förstås som uttryck för – och före – etnicitet, utan som skapare av detsamma. Klass däremot är någonting som skapas av det kapitalistiska ekonomiska systemet och inte i förstone en identitet. Klass är inte vad någon är, utan vad någon äger.
Botemedlet mot klasser är därför omfördelning av ägande. Botemedlet mot kulturella identiteter är antingen upplösande eller erkännande.
Men varför botemedel över huvud taget? Vad är det för fel på klass eller etnicitet? Ja, det beror ju på. Om vi politiskt anser att arbetarklassen är exploaterad anser vi ju också att klassamhället bör avskaffas. Men bör vi avskaffa identiteten etnisk tillhörighet? Eller erkänna och uppvärdera de etniciteter som nu är behäftade med låg status? Magnus Nilsson svarar att vi bör avskaffa dem – helt enkelt för att det inte finns några enhetliga etniciteter. De är fiktioner; man hittar aldrig den rena svensken eller den rena iraniern.
För att belägga detta läser Nilsson Jonas Hassen Khemiris ”Ett öga rött” och Marjaneh Bakhtiaris ”Kalla det vad fan du vill”. Slutsatsen: De hävdar båda ”som alternativ till den människosyn som genereras av det etniska filtret idén att människor först och främst bör betraktas som unika individer.” Synnerligen banal slutsats, men genom att läsa fram hur det ”etniska filtret” ser ut och hur författarna underminerar det fungerar Nilssons läsningar ögonöppnande.
Nilsson läser sina romaner – förutom de båda nämnda Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, Hassan Loo Sattarvandis ”Still” och Lena Anderssons ”Var det bra så?” – på enbart innehållsnivå och han läser dem så att de kommer att styrka hans egen tes om att klassbegreppet ger en bättre förståelse av grundläggande samhällskonflikter än vad etnicitetsbegreppet gör. Det stör mig inte. Han förvränger inte romanerna bortom det rimliga och han vill någonting med dem.
Över huvud taget var det länge sen jag läste en svensk litteraturvetare som vill tala om så stora frågor, som vill säga någonting om världen genom att säga någonting om romaner och tvärtom.
Däremot finns det ett problem med Nilssons frekventa begrepp föreställning. Han skriver om föreställningen om det postindustriella samhället och föreställningen om det mångkulturella samhället. Han kritiserar båda för att de leder till felaktiga slutsatser. I ena fallet till att klass kulturaliseras och mer blir sett som en identitet än en position i ett ekonomiskt system. I andra fallet till att etnicitet helt enkelt blir för viktigt, blir det centrala begreppet för samhällsanalys.
Men bara för att slutsatserna som dras av vissa förhållanden är felaktiga blir ju inte själva sakförhållandena en föreställning. Är det inte en realitet att det finns färre människor i Sverige i dag som arbetar inom industrin än för ett antal decennier sedan? Är det inte en realitet att det finns fler människor som lever i Sverige i dag men som har erfarenheter från andra länder?
Detta leder inte till att arbetarklassen har försvunnit, bara att den ser annorlunda ut. Invandring leder inte till att etnicitet blir den bästa nyckeln till förståelse av det svenska samhället. Men om vi inte skiljer verklig existens av realiteter från föreställningar om vad dessa realiteter leder till får vi problem med sanningen. Så bygger man inte en hållbar politisk argumentation.
Och det är faktiskt detta Magnus Nilsson vill göra i sin bok. Så värdefull är den.