Han är adopterad, svart och blir trakasserad för det och annat i sin norrländska hemby. Får stryk hemma. Låtsas inte ta åt sig men gör det ändå, isolerar sig delvis, drömmer om krig och skjutvapen.
Det är som om varje tid har sina uttrycksmedel. Femton år senare skulle Jackie Arklöf kanske ha börjat skjuta vilt omkring sig i skolan, men vid åttiotalets slut var metoden inte uppfunnen än. Hat och utanförskap gav man utlopp för genom att bli nazist – till och med oavsett hudfärg. Fast i Jackies fall, anar man, är det något mer också. Att döda klasskamrater är ju ett extremt individuellt uppror, och det han innerst inne längtade efter var något annat: att bli accepterad, få en plats, inordna sig.
Ett utmärkt soldatämne, kanske, modell äldre. Mycket riktigt är det först till armén han söker sig, och där trivs han för första gången i sitt liv, trots att han inte passar så bra där heller. Han är en stridis, anses lite skum och saknar ledaregenskaper.
Det sentida, individualistiska svenska samhället är kort sagt inget för honom. Så vad gör han? Söker sig utomlands, till Främlingslegionen, men förstår snart att inte ens den bedriver riktiga krig längre. I stället hamnar han i Bosnien och blir ökänd krigsförbrytare. Före 21 års ålder har han lyckats förstöra både sitt eget och en lång rad andra människors liv.
Under en kort visit hemma känner han sig fortfarande lika utanför och tar sig därför ner till polarna igen och fortsätter sin smutsiga hantering ända tills han blir tillfångatagen och själv rejält misshandlad. Efter en fångutväxling förs han åter till Sverige, där han snart blir hantlangare åt en kriminell nazist och slutligen riksbekant som brutal polismördare i Malexander.
Jackie Arklöf är ett av det sena 1900-talets mest förfärliga öden, fullt av bisarra inslag och paradoxala tidsmarkörer (hade han inte blivit värvad av Tony Olsson hade han av allt att döma i stället hamnat som legosoldat på den ”goda” sidan: hos Blackwater, privatföretaget som bedriver USA:s krig på konsultbasis).
Journalisten Magnus Sandelin har försökt fånga hans livshistoria i boken ”Den svarte nazisten”. Intressant men inte särskilt djuplodande, den förefaller snabbt skriven och innehåller få nyheter. Många av dem som vet något om Arklöfs tidiga år har inte velat prata, grunden är utredningsmaterial och poliskällor.
Men tajmningen är utmärkt: kriminalvården har i dagarna lämnat ett positivt yttrande inför ett beslut i tingsrätten om att Arklöf ska få sitt livstidsstraff tidsbestämt. Och snart gå fri? I den diskussionen är boken ett utmärkt PM.
Å ena sidan: varför inte. I fängelset har han skött sig exemplariskt, erkänt och till synes insett vad han gjort samt läst in en examen i sociologi, där han bland annat skrivit en uppsats om varför folk blir nazister. Å andra sidan är frågan huruvida samhället och opinionen är mogna att ta emot polismördaren som en fri man. Men också omvänt – Arklöf som gillar regler och tydliga krav har i stort sett trivts i fängelset och duktigt lärt sig kriminalvårdens läxor. Där ute väntar ungefär samma postmodernt flytande och diffust främlingsfientliga land som han ständigt flytt för livet.