”Ingersonetterna” lever upp till alla föreställningar om dikt som en normalt poesiointresserad läsare kan ha. Boken är tunn, de tjugosju dikterna rimmar, och de handlar om vackra, allvarliga, sorgliga saker. De använder sig av antika myter. De tar de största orden, motsatspar som liv-död och ljus-mörker, och för samman dem till gåtor som ”intets aldrigros” och ”de ofött dödas döda strider”.
Hyperdupersuperpoetiskt, alltså, vilket nog kan reta både den som inte läser poesi (”öööh, pretentiöst!”) och den som gör det (”alltså, Orfeussonetter, är det inte lite gjort? Av, tja, Rilke och Lotta Olsson?”). Personligen tror jag inte på ”konvention” och ”provokation” som värdeomdömen. Att något gjorts förut betyder inte att det är dåligt, att något utmanar en betyder inte att det är bra.
Men begreppen känns relevanta här. Genom att lyfta fram en av nittonhundratalets psykologiska konventioner, oidipuskomplexet, provocerar William-Olsson mig först ordentligt. Det är givetvis inte hans avsikt – det enda den mannen vill, gissar jag, är att tala med sedan länge döda diktarkolleger, sträva efter tidlöshet och studera gammelgrekiska – men jag reagerar ändå med viss genans på incesttemat.
Med andra ord, han skriver om en son som åtrår sin mor till den grad att alla kvinnor han senare kommer att älska i någon mån blir upprepningar och förvanskningar av henne. Koncentrationen ligger på hennes kropp; själen söker han för sent, när hennes alzheimer döljer den. Om han ens tror att hon har en själ längre? ”Det andra kallar inre tror jag på / när de har tittat in i din pupill / och pekat ut det. Vad ser de, tror du, då? // Ett mörker, köttets tysta dödsridå”.
”Ingersonetterna” är drivna, ljuddrivna. Bästa sättet att uppfatta och uppskatta det är förstås att läsa högt. Det senaste dygnet har jag skrämt mina katter och grannar genom att gå omkring i min lägenhet och deklamera sonetter så att inrim, halvrim och slutrim ekat ut i trapphuset. Vid ett par tillfällen leder dikternas fonetiska uppsluppenhet dock till att glad form och tungt budskap frontalkrockar.
Det är ett poesins eldprov att rimma på ”mamma” sju gånger i samma dikt, och det måste man göra om man som William-Olsson valt att snöra in den redan snäva sonettkorsetten lite extra genom att ha tre rim per dikt i stället för de vanliga fyra (för de intresserade: flätningen är abba abba aca aca). Ibland tar han sig poetiska friheter med verbformerna för att få ihop det. Oftast går det bra. Och vilka vittra ord han sätter ihop! ”Svartalfseka”, till exempel, och ”ansiktssol”. Och vilka överklivningar!
Men även om stilen är vinnande, är det innehållet som får mig att kapitulera inför en diktsamling jag inledningsvis mötte med skepsis. Skildringen av saknaden och sorgen som förr eller senare blir kärlekens konsekvens berör mig – först genom att peta och knuffa, sedan genom gammal hederlig hjärtsmärta. Det är inte bara sonen som förlorat sin mor, utan författaren sin viktigaste läsare; men paradoxalt nog kommer hans dikt om den förlusten att ge honom andra.