Vinster hägrar, byar bränns och Lundin borrar vidare.
År 2000 blev oljebolagens framfart i Sudan för mycket för den amerikanska opinionen. Rapport efter rapport hade slagit fast att de aktivt bidrog till fasansfulla övergrepp och fördrivning av civilbefolkningen. Sedan miljontals människor bojkottat aktierna i det kanadensiska Talisman och kurserna sjunkit med 15 procent drog sig företaget ur landet.
Svenskägda Lundin Oil var ett av bolagen, men i Sverige uppstod ingen stark opinion. Lundin hade nämligen en skicklig spinndoktor i styrelseledamoten Carl Bildt, som förnekade alla anklagelser. En sky av vittnen åberopades av både FN och flera människorättsorganisationer, men här i landet vägde Bildts ord tyngre.
I dag hade saken kanske ansetts vara historia om det inte vore för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Om deras reportage i Etiopien misslyckades så har de i gengäld uppmärksammat världen på att oljeprojekteringen fortsatt där på ungefär samma hänsynslösa sätt som nyss i Sudan. Vinster hägrar, byar bränns – och Lundinkoncernen borrar vidare, men nu under en skylt där familjnamnet tvättats bort: Africa Oil.
Nya frågor ställs, och Carl Bildt har rodnande tvingats slingra sig på bästa sändningstid i tv. För en tid sedan kom en ny dokumentärfilm om Lundinbolagens affärer i Afrika av Maj Wechselmann, och lagom till att domen nu ska falla över de två journalisterna följer hon upp den med den lilla boken ”Det är upp till dig!”
Filmen blev delvis hårt åtgången, den uppfattades som ett hastverk och mer temperamentsfull än övertygande. Boken är inte heller precis lågmäld, men stram i faktapresentationen och väl så vederhäftig av det enkla skälet att Maj Wechselmann själv påstår rätt lite – hon lutar sig tungt mot FN, Human rights watch och liknande källor.
I delarna om Sudan är boken närmast en uppföljare till Kerstin Lundells viktiga ”Affärer i blod och olja” från 2010. I Etiopien kan Wechselmann av naturliga skäl inte knyta Africa Oil direkt till övergrepp – regimen tillåter ju inga vittnen, som vi just sett. Är man som Sveriges utrikesminister övertygad om att familjen Lundin bringar fred och demokrati i stängda afrikanska konfliktområden lär man därför inte rubbas av den här boken heller.
Men alla vi andra som ser blodspåren från Sudan leda rakt in i Ogaden borde fundera allvarligt på Wechselmanns uppmaning att se över eventuella innehav i de många svenska fonder som investerat i Lundin petroleum. Här finns de förtecknade allihop, från Swedbank Robur över Handelsbanken till Skandia. Genom AP-fonderna är faktiskt svenska staten största delägare vid sidan av Lundins egna holdingbolag.
Kunde amerikanerna så kan väl vi.