Vad händer med det förflutna när nuet passerat?
Stephen King hade en mardrömslik idé. I berättelsen ”Langoljärerna” låter han ett flygplan under ett åskväder halka ner i en ficka bakom tiden. På flygfältet där det nödlandar ligger allt underligt tomt, bleknande och passerat av nuet – tills de förfärliga, bolliknande langoljärerna kommer och sliter sönder det sista som återstår av verklighet.
Bilden av tidsfickan och flykten undan den slutgiltiga förödelsen dyker upp när jag läser Maja Hagermans nya bok ”Försvunnen värld.” Den handlar om hur arkeologerna inför den nya dragningen av E 4 norr om Uppsala frilägger en väldig, okänd värld. Men det är bråttom, hack i häl på forskarna jagar langoljärerna fram med sina grävskopor och sin dynamit. Det arkeologerna missar eller inte hinner med ska strax gå förlorat för evigt.
Det har redan publicerats ett mindre bibliotek om utgrävningarnas vetenskapliga resultat, men Maja Hagermans bok sammanfattar de nya rönen för en större publik och sätter in dem i ett sammanhang. Det har blivit en av de mest spännande populärvetenskapliga böckerna om svensk förhistoria på mycket länge, kunnig, bred och personligt skriven. Precis som hon i ”Spåren av kungens män” från 1996 kom att stadfästa forskningens nya bild av det medeltida Sveriges uppkomst, ger hon oss här en bitvis helt ny berättelse om vår forntid.
Eller närmare bestämt: tre ihopvävda berättelser och en deckarstory.
Den första berättelsen handlar om ett landskap som stiger ur havet. Historiskt sett är Uppland en skärgård som ständigt flyttar längre ut i Östersjön. År 2000 före Kristus, i slutet av stenåldern, ligger större delen under vatten. Efterhand som strandlinjen förskjuts försvinner säljägarna som först bodde här, och de bördiga jordar som stiger fram övertas av boskapsskötare.
Om den tid som sedan följer, nordisk bronsålder, har forskningen tidigare haft rätt vaga idéer. Utöver hällristningarna har den lämnat få iögonenfallande spår efter sig. Länge föreställde man sig, lite vagt, en gles kolonisering av landet med enstaka kurande gårdar i ett vilt landskap.
E 4-arkeologernas utgrävningsmattor ger en helt annan bild, och om den handlar bokens andra berättelse. Spåren här talar om en förvånansvärt avancerad kultur där bosättarna bland annat tycks planera sin framtid efter hur vattnet undan för undan frilägger nya betesmarker (de såg ju vad som pågick; i vissa slättområden var landhöjningen nästan synlig för ögat – vid sjön Tämnaren nära Tierp flyttades vattenlinjen 26 meter om året).
Och snart, visar det sig, uppstod i de här trakterna myllrande byar med väl utvecklad arbetsfördelning. Vissa tillverkade brons, andra malde säd. Inte så få hus var rejält stora också, trettio och upp till femtio meter långa.
Dessutom var förbindelserna med omvärlden intensiva, och kring dem utspelar sig Maja Hagermans tredje berättelse, den om Upplands och Sveriges forntid som en del av ett större kulturellt nätverk.
Idéer och innovationer på den här tiden spreds ju främst längs vatten – hällristningarna vittnar också om rätt sofistikerade farkoster – och bronsålderns motorvägar bar direkt från Uppland via Östersjön och Europas floder ner till Svarta havet. Därifrån kom både lyxföremål, metallhantering och religiös påverkan. Den jord- och vattengudinna som tidigt dyrkades låter ana starka drag av Mellanösterns Inanna.
För arkeologens ögon är kontinuiteten i landskapet från den här tiden påtaglig. De vindlande vägar vi nedlåtande brukar kalla kostigar är vanligen omsorgsfullt anlagda av dessa våra förfäder och följer helt enkelt den tidens vattenlinje. Gamla ceremoniella platser har har ofta fått behålla sina namn genom seklerna – länge också sin uråldriga laddning.
Bland mycket annat fann arkeologerna en av de mest anslående kultplatser man känner till från bronsåldern. Offer och ritualer hade bedrivits där under många sekler. Precis i närheten, i Forsa, restes senare den enda runsten man känner till med en bild av ett älskande par. Och i kyrkan i Lena är det inte Jesus, utan Maria, som fått den mest centrala platsen.
Fruktbarhetssymbolik, madonnakult – det får Maja Hagerman att dra en prickad linje käpprätt ner i forntiden. Hon tycker sig se dyrkan av jordgudinnan gå igen i senare seklers ikonografi.
En kul tanke, men spekulativ och i sammanhanget en aning skrymmande – och här finns ett återkommande problem i boken. För hur rika och suggestiva fynden längs E 4 än är så är kunskapen om de faktiska sammanhangen bristfällig och de berättelser som går att utvinna är och förblir provisoriska. Maja Hagermans ambition att i pedagogisk nit knyta ihop alla små fynd och möjliga tolkningar till vida historiska utblickar gör därför att hennes text ibland kan kännas väl luftig och vidlyftig.
Å andra sidan kan ju gissningar vara spännande också, som bäst ger de boken ett drag av deckargåta: knappt synliga spår, skarpögda kriminaltekniker, tålamodsprövande laboratorieanalyser – och till sist den grandiosa, möjliga slutledningen.
Som den om Uppsala högar. I äldre historieskrivning är de den svenska urplatsen framför andra. Här framstår de, med Hagermans ord, inte som historien om en plats så mycket som den om ett landskap där även makten följt vattnets förflyttning söderut längs Fyrisåns dalgång, till slut ända ner till Uppsala.
Och just där och då, vid folkvandringstidens slut, sker något dramatiskt. Något slags maktövertagande där en tusenårig utveckling bryts, husen blir mindre medan gravhögarna blir större och fylls med vapen. Fascinerande – och kanske är det just som Maja Hagerman föreslår ett stridshärdat, Odendyrkande soldatfölje av svear som återvänt hem från striderna med hunnerna nere i Europa om romarrikets rester och nu gjort palatskupp?
E 4-utgrävningen är en stor framgång för svensk arkeologi, men det är inte säkert att det blir några fler av samma omfattning. En ny utredning vill ge byggherrarna större kontroll över den arkeologiska processen.
Det låter hotfullt; Maja Hagerman påpekar att alla i byggbranschen redan nu vet att det är bäst att tiga om man stöter på fornlämningar. Det kan bli dyrt annars.
Ska vi göra langoljärerna till förflutenhetens graalväktare?